En alldeles vanlig tisdag

Och samtidigt en alldeles speciell tisdag.

Låt mig förklara:

Som debuterande författare ställs jag inför många nya händelser och känslor inför allt det nya. En roman, den här gången min egen, ska bedömas, säljas, pratas om, visas upp, hyllas eller ratas. Jag ska svara på frågor om varför boken handlar om det den gör, om huvudpersonen är jag, om titeln var självklar redan från början, om jag skriver på något nytt, om jag... Och allt det där har mestadels varit roligt. Inte alltid lätt, men roligt och givande.

Så kom hösten. Och vintern. Och nu är det plötsligt vår. Och jag har samlat på mig så många känslor kring min bok som inte alltid är positiva. Jag har känt mig ledsen och ensam. Och en vän undrade häromdagen när jag frågade henne om allt detta om det inte var sorg jag kände.

Sorg?

Det var som om någon gett mig en käftsmäll. En välbehövlig sådan. För visst är det sorg jag upplevt och inte någonting annat. Sorg över att jag måste släppa taget om min roman. Sorg över att jag och Daniel inte längre delar våra hemligheter med varandra. Och kanske skuld för att jag skrivit om Solveig och nu skriver om Klara.

Ja, jag är ledsen över att jag och min debutroman börjat gå skilda vägar. Missförstå mig inte, jag älskar min roman och mina karaktärer, men vi har alla utvecklats och påbörjat en ny resa. En resa jag inte alltid kan eller ska följa med på, för det är Daniels och Nicholas resa.

En debutroman är alltid en debutroman, det kan ingen ändra på. Sorgen jag känner kommer jag säkert att uppleva fler gånger. Jag saknar redan Solveig och våra dagar tillsammans, men hon får snart ett nytt liv i romanen om henne som föds våren 2021. Nu lever jag tillsammans med Klara och vi håller som bäst på att lära känna varandra. Hon är lite svår att komma inpå livet Klara, men vi ska nog bli vänner vi två så småningom.

Så en alldeles vanlig tisdag är samtidigt en alldeles speciell tisdag. För idag förstod jag något som jag inte velat se förut. Att jag och min debutroman börjar gå skilda vägar.

Och dessutom fyller min mamma år idag, en alldeles speciell mamma. Grattis!

Tidslinjen dras upp

Jag har idag ägnat mig åt att fundera över tidslinjen i romanen. Det är många saker som måste stämma: veckodagar skall vara rätt, vilket datum inföll påsken 1933, hur gammal var Klara 1946, när inträffade olyckan och hur många dagar gick det mellan första och sista kapitlet i del 1?

Det gäller att ha tungan rätt i mun och att planera ordentligt. Jag brukar vara ganska dålig på just planeringen men har bestämt mig för att arbeta på ett mer strukturerat sätt. Det innebär inte att det inte finns utrymme för spontanitet, snarare en större trygghet för att låta texten vandra sina egna vägar ibland för att sedan hitta tillbaka till huvudvägen utan att gå vilse.

Vi får se hur det går. Kanske går både jag och Klara vilse?

Nu ska jag börja på ett nytt kapitel. Det är lördag och snart kväll och tid för Klara att göra sig i ordning för ett möte hon längtat efter. Jag hoppas hon inte blir för nervös. Jag hoppas att hon väljer en bekväm klänning, sköna skor och tar på sig ordentligt för det är en kall februarikväll. Kanske ska det snöa lite? Kanske kommer inte den hon stämt träff med? Kanske lyckas hon inte smita hemifrån?

Vi håller tummarna för Klara!

Romanens första kapitel

Jag har ju redan skrivit en del på nya romanen men alldeles nyss så blev jag klar med det första kapitlet. Boken kommer att bestå av fem delar och jag hoppas vara klar med del ett om några veckor. Ofta börjar jag skriva kring en bild jag har i mitt inre och det är inte alltid som bilderna kommer till mig kronologiskt, men nu är alltså inledningen klar.

Idag har jag låtit min huvudperson, Klara, möta en man som kommer att påverka hennes liv mer än hon just nu anar. Han är artig, belevad och charmig och trots detta är Klara glad när han återvänder hem. Nu vet ju jag mer än Klara och tyvärr är det här inte sista gången hon ser honom. Jag hade för hennes del önskat att det inte behövde bli så men jag kan nog inte styra över ödet som kommer att sammanföra de två igen. Ödet eller en cykel, jag vet inte helt säkert vilket som är värst.

Nu har jag två kapitel kvar innan del ett är färdig. Klara ska möta någon igen en lördagskväll under stjärnorna. Jag behöver fundera en del kring det här mötet för det kommer att styra resten av romanen och jag vet inte ännu exakt hur det kommer att gå. Om det kommer att gå. Kanske vill Klara något helt annat än vad jag har planerat för henne?

Flitens oväntade lampa

Dagen är långt ifrån över och jag har hunnit med att skriva två A4 så här långt. Dessutom har jag sått bondbönor, beskurit bärbuskar, staplat fem kubikmeter prima björkved, bakat bröd, plockat in persilja, purjolök och ramslök från trädgården och förberett middagen. Och hunnit med eftermiddagskaffe och en stunds läsning.

Idag har jag påbörjat ett nytt kapitel som jag alltså kommit två sidor in i. Idén jag fick för några dagar sedan har blivit verklighet och blir förmodligen det första kapitlet i nya romanen. En liten bit kladdpapper med en hastigt nedklottrad idé har vecklat ut sig och vuxit sig större än papperslappen och den enda meningen jag skrev med bläckpenna i torsdags. En sekund i mitt liv har förvandlats till ett helt liv i romanen. Så stort och litet kan något vara på samma gång.

Nu hoppas jag att flitens lampa inte slocknar än, för vi har en hel del att fundera över, Klara och jag.

Dagens reflektion

Det har sina fördelar (ganska många faktiskt) att arbeta som bibliotekarie. Bara en sån sak som att varje dag omge mig med böcker, berättelser och människor. Och möten, både i verkliga livet och i fiktionen.

Men det kan också vara en påminnelse om alla fantastiska författarskap som jag aldrig kommer att kunna mäta mig med. Vem jämför sig med Leo Tolstoj, Hjalmar Söderberg eller Marguerite Duras? Inte jag i alla fall. Inspirerad av, ja, men det är något helt annat.

Och just att bli inspirerad av andra författare är något jag blir varje dag i mitt jobb som bibliotekarie. Idag löste sig helt oväntat en svår scen som jag inte kunnat lösa i arbetet med mitt pågående manus. Jag öppnade en ny bok (av en irländsk författare jag redan glömt namnet på) och inledningen gav mig en idé till hur jag själv kan lösa ett problem i min nya roman.

Måtte jag aldrig sluta läsa, det är i läsandet som skrivandet föds.

19 dagar

Ja så lång tid tog det att skriva klart kapitlet som jag jobbar med, men alldeles precis nu så blev jag klar. 19 dagar för 4 sidor text.

Nåja, det var mycket som skulle hända och nu har allt hänt. Klara har äntligen kommit till slutet på kastanjeallén där jag placerat henne och hon fick sällskap den sista biten. Och samtidigt som jag skrivit om Klara har hon skrivit om någon i sin dagbok.

Med ens känner jag mig hoppfull. Det ska nog ordna sig den här gången också. Jag har en struktur att arbeta efter, årtal att förhålla mig till och händelser som skall placeras ut längs med resan mot sista kapitlet. Och även om jag tycker att 19 dagar är en alldeles för lång tid för att skriva ett kapitel på så går det framåt.

Dags att planera nästa kapitel...

Lite statistik

Tänk ändå att fler har lånat min roman än Lars Keplers. Det ska jag försöka minnas när jag har en dålig dag.

Listan över mest utlånade böcker 2019 kommer från Skurups bibliotek och publicerades i Ystads Allehanda den 5 mars.