Nästan halvvägs

Håller sedan igår på med kapitel 12 av 31 stycken sammanlagt. Funderar på om kapitlet borde byta plats och ligga tidigare i berättelsen, rentav som nr 2.

Att sitta och skriva om ett manus är så annorlunda mot att skriva första utkastet. Då, när jag precis har börjat, är historien ännu lite vacklande och jag känner hela tiden en oro över att inte hitta rätt berättarröst. Men när den väl börjat tala så känner jag mig trygg. När jag sitter där och börjar på ett manus så har jag någon slags plan över hur det ska utvecklas men ändå finns många oklarheter och frågor jag inte vet svaret på.

Att sitta som jag gör nu och arbeta om känns annorlunda. Det är ungefär 8 månader sedan jag sist arbetade med texten och när jag satte mig ned för att börja så kände jag mig först lite vilsen på något vis. Det tog några kapitel innan berättelsen lät mig komma nära igen, innan det var jag som bestämde igen. Att läsa något jag skrivit för länge sedan kan ge så olika intryck och upplevelser men ofta slås jag av frågan; har jag skrivit det här?

Det är så många detaljer jag inte minns. Ordval som inte känns som mina. Bilder jag inte känner igen.

Samtidigt finns där scener som jag nästan kan utantill. Ord som jag fött fram och som aldrig kommer att lämna mig. Känslor, röster, bilder som ÄR jag.

De 4 manus jag skrivit finns alla inom mig. Alla är faktiskt lika levande även om det första är 5 år gammalt nu. Och jag undrar hur många av mina uppdiktade världar som kommer att finnas inom mig om 10 år. Om 20 år.

Men för stunden fokuserar jag på kapitel 12 som kanske blir kapitel 2 istället. Daniel tvingas konfrontera sin ensamhet vilket inte är helt lätt i en stad som Stockholm, eller med en granne som Nicholas.

Speciellt inte med en granne som Nicholas…