Redan innan jag hunnit med att skicka in manuset till alla förlag jag har på min lista så damp första refuseringen ner i inkorgen. Det här med att vänta på svar från förlag är både nervöst, roligt och tålamodsprövande. Vissa svarar fort efter bara några veckor, andra åter tar månader på sig. De flesta brukar svara efter 2-3 månader så när första svaret dök upp bara 14 dagar efter att jag skickat in manuset så blev jag lite förvånad eftersom svaret kom från ett av de största förlagen och som vanligtvis brukar ta just 2-3 månader på sig. Jag tyckte att de uttryckte sig positivt trots refuseringen och den korta svarstiden tolkar jag som att de valde att läsa mitt manus snabbt eftersom de kom ihåg mina tidigare manus och trots refuseringar ändå ser potential hos mina texter.
Det gäller att tänka positivt!
Jag måste också skriva en text till nu på onsdag då jag för första gången deltar i ett skrivande sällskap som träffas några gånger om året. Jag blev nyligen tillfrågad om jag ville vara med och om det inte är ett hemligt sällskap med mystiska regler så berättar jag mer om träffen senare. Temat för nästa träff är svid och svina och jag har ännu inte börjat skriva något men har funderat en hel del och tror att jag ska försöka skriva en passage till manuset jag håller på med nu. Resultatet kan ni läsa här senare.
Sedan måste jag fortsätta att skicka in manuset igen. Det tog stopp efter första omgången och det var mycket roligare att sitta i trädgården, gräva i köksträdgården, betrakta de två yngsta katternas framfart i körsbärsträden, dricka kall öl och låta tankarna fara åt det håll de drog sig.
Och så måste ju Solveig få komma till tals också. Nu har hon varit ganska tyst ett tag även om jag hör henne viska till mig ibland. Jag ser henne stå lutad över diskbänken med en spann potatis som ska skalas. Hennes ljusa hår som en vit hägring i kökets halvdager dit gårdens dräng gjort sig ett ärende och nu sitter med en kopp kaffe fast han borde förbereda utfodringen och se till kalvarna. Från ovanvåningen hörs en radio med de senaste nyheterna från kriget. Vattnet blir alltmer brungrumligt och de sista potatisarna får Solveig leta efter bland skalrester och jord. Drängen skrattar när en potatis rullar över golvet och hamnar under vedspisen som står tyst och kall nu under sommaren. Solveig skrattar också men tystnar när hennes mor plötsligt står i dörren. Radion tystnar också den; Solveigs far är klar med nyheterna och gör sig redo för sin runda ner till stallet innan middagen står uppdukad i salongen klockan sex. Då har Solveig kokat potatisen och fått hjälp av sin syster att värma på steken från i söndags och vispa ihop pepparrotsgrädde med nyklippt dill i. När de senare sitter med kaffet och de inlagda plommonen från i fjol sitter Solveig och betraktar tornet på kyrkan som syns mellan gardinernas spetsar. Hon vet det inte nu men snart kommer hon inte att kunna se kyrkan längre.
måndag 29 maj 2017
tisdag 16 maj 2017
Manus på väg
Sedan sista inlägget har jag lagt sista ordet vid mitt manus. Satt den sista punkten och flyttat det sista semikolonet. Våndats en sista gång över huruvida jag borde ändra slutet igen eller låta solen gå upp som den faktiskt gör.
Och nu är manuset på väg ut i världen, nåja Sverige, för att landa hos en skara väl utvalda bokförlag. Just nu har åtta manus skickats in som filer och fler återstår. De som vill ha manus insänt i pappersform får vänta lite tills jag köpt nytt bläck till skrivaren.
Jag har dessutom hunnit med en träff med bokcirkeln jag är med i och i söndags träffades vi hemma hos mig och drack te, åt scones och diskuterade Edith Södergrans lyrik samt den minst sagt omfångsrika romanen Buddenbrooks av Thomas Mann som vi kom på att alla läst nyligen.
Och jag har också hunnit med att boktipsa i radion. Igår åkte jag till radiostudion hos P4 Kristianstad och ett smakprov på hur det lät kan ni lyssna på här: Bokklubben i P4 Kristianstad. Det brukar bli 4-5 gånger om året som jag har möjlighet att delta och att prata om böcker är verkligen kul.
Nu återstår fler bokförlag att skicka in manuset till och sedan är det bara till att vänta. Under tiden kommer det nya manuset jag jobbar med att få tid och utrymme att börja växa och ta form. Jag tror jag ska försöka berätta historien på ett annat sätt än jag först tänkt mig. Och jag ska också prova att låta språket i romanen låta annorlunda än det brukar när jag skriver.
Men först en till skiva av surdegsbrödet jag bakade igår!
Och nu är manuset på väg ut i världen, nåja Sverige, för att landa hos en skara väl utvalda bokförlag. Just nu har åtta manus skickats in som filer och fler återstår. De som vill ha manus insänt i pappersform får vänta lite tills jag köpt nytt bläck till skrivaren.
Jag har dessutom hunnit med en träff med bokcirkeln jag är med i och i söndags träffades vi hemma hos mig och drack te, åt scones och diskuterade Edith Södergrans lyrik samt den minst sagt omfångsrika romanen Buddenbrooks av Thomas Mann som vi kom på att alla läst nyligen.
Och jag har också hunnit med att boktipsa i radion. Igår åkte jag till radiostudion hos P4 Kristianstad och ett smakprov på hur det lät kan ni lyssna på här: Bokklubben i P4 Kristianstad. Det brukar bli 4-5 gånger om året som jag har möjlighet att delta och att prata om böcker är verkligen kul.
Nu återstår fler bokförlag att skicka in manuset till och sedan är det bara till att vänta. Under tiden kommer det nya manuset jag jobbar med att få tid och utrymme att börja växa och ta form. Jag tror jag ska försöka berätta historien på ett annat sätt än jag först tänkt mig. Och jag ska också prova att låta språket i romanen låta annorlunda än det brukar när jag skriver.
Men först en till skiva av surdegsbrödet jag bakade igår!
torsdag 4 maj 2017
Ett helt liv
Ja det är titeln på min senast lästa bok. Ett helt liv av den österrikiske författaren Robert Seethaler och utgiven på Thorén & Lindskog 2016 i översättning av Jörn Lindskog.
En intensiv kortroman på 130 sidor där Andreas Eggers hela liv ryms. Som fyraåring och föräldralös kommer han strax efter sekelskiftet 1900 till dalen i Österrike där han får bo hos sin moster och hennes man och deras barn. En barndom som präglas av ensamhet och kamp för att inte försvinna bland sina styvsyskon. När styvfadern en dag slår för hårt med hasselspöt knäcks lårbenshalsen och skadan får Eggers att halta resten av sitt liv. Trots detta blir han starkare än de flesta och kan bära bortsprungna getter på axlarna och gräva upp de största stenarna ur åkermarken.
När företaget som bygger linbanor i alperna anländer med lastbilar och arbetskraft till dalen förändras livet för Andreas Eggers. Han tar arbete hos Bittermann & Söhne och träffar så småningom Marie som ger honom stor lycka men också svår sorg.
Andreas Eggers tillbringar i stort sett hela sitt liv i dalen; med undantag för åren i ryskt fångläger under andra världskriget lever han sina dagar med bergen som sällskap. Andreas Eggers är inte mannen som slösar med orden. Men på insidan finns många känslor som han ändå måste försöka ge uttryck för; ibland med hjälp av brinnande bokstäver på bergssidan, ibland med ett brev till en död skrivet med den största möda och sedan begravt oläst i jorden.
Så småningom blir Andreas dalens mest anlitade guide och tar med turister på vandringar i bergen. Ensamheten går ständigt bredvid honom samtidigt som nittonhundratalet tar stora kliv framåt med elektricitet, månlandningar och television. Dalen med sina människor ser hur Andreas åldras och alltmer drar sig undan.
Andreas Eggers slutar sina dagar en natt i februari när bara månskenet lyser upp hans ansikte. Stearinljusen är slut och i tystnaden kan han höra sitt hjärta slå. Han lyssnar efter nästa hjärtslag men det enda som hörs är tystnaden.
En intensiv kortroman på 130 sidor där Andreas Eggers hela liv ryms. Som fyraåring och föräldralös kommer han strax efter sekelskiftet 1900 till dalen i Österrike där han får bo hos sin moster och hennes man och deras barn. En barndom som präglas av ensamhet och kamp för att inte försvinna bland sina styvsyskon. När styvfadern en dag slår för hårt med hasselspöt knäcks lårbenshalsen och skadan får Eggers att halta resten av sitt liv. Trots detta blir han starkare än de flesta och kan bära bortsprungna getter på axlarna och gräva upp de största stenarna ur åkermarken.
När företaget som bygger linbanor i alperna anländer med lastbilar och arbetskraft till dalen förändras livet för Andreas Eggers. Han tar arbete hos Bittermann & Söhne och träffar så småningom Marie som ger honom stor lycka men också svår sorg.
Andreas Eggers tillbringar i stort sett hela sitt liv i dalen; med undantag för åren i ryskt fångläger under andra världskriget lever han sina dagar med bergen som sällskap. Andreas Eggers är inte mannen som slösar med orden. Men på insidan finns många känslor som han ändå måste försöka ge uttryck för; ibland med hjälp av brinnande bokstäver på bergssidan, ibland med ett brev till en död skrivet med den största möda och sedan begravt oläst i jorden.
Så småningom blir Andreas dalens mest anlitade guide och tar med turister på vandringar i bergen. Ensamheten går ständigt bredvid honom samtidigt som nittonhundratalet tar stora kliv framåt med elektricitet, månlandningar och television. Dalen med sina människor ser hur Andreas åldras och alltmer drar sig undan.
Andreas Eggers slutar sina dagar en natt i februari när bara månskenet lyser upp hans ansikte. Stearinljusen är slut och i tystnaden kan han höra sitt hjärta slå. Han lyssnar efter nästa hjärtslag men det enda som hörs är tystnaden.
fredag 28 april 2017
När Tvivlet ger vika
Om Tvivlet var på besök i går så kom Självförtroendet på oväntat besök idag.
Och allt tack vara min lilla bläckstråleskrivare som långsamt och mödosamt rad för rad gav mitt manus ett annat liv än i datorn. För när jag sedan satt där med pappersbunten i mina händer och började läsa så fastnade jag i berättelsen, drogs in och ville läsa mer. Blev nyfiken på resten. Såg orden. Läste orden med den där känslan av att någon annan än jag skrivit dem.
Att ord skrivna på papper känns annorlunda än punkter och prickar på en skärm är ju inget nytt och något jag ofta hänför till när någon frågar om jag läser e-böcker. Jag tycker om papper. Tycker om att se orden rada upp sig i en dimension ingen datorskärm kan ge. Och allra bäst är ju om trycket och pappret är av sådan kvalitet att det med fingrarna går att känna orden där de bildar små fördjupningar i pappret. Det kan kallas lycka! Fast sådana böcker trycks knappast längre, ingen typograf sätter en textsida med typer av bly för att sedan skickas ned till tryckeriet.
Så nu har Tvivlet alltså gett vika och jag läser mitt manus med nya ögon och minns att jag upplevt exakt samma situation förut. Men snål som jag är med bläckpatroner och papper så struntar jag ofta i utskrifterna och sitter framför datorn med gamnacke och läser. Och kommer väl att göra så fler gånger. Men kanske jag kan minnas den här stunden då och offra några kronor på bläck och papper för att mota bort Tvivlet och tankarna på att texten inte är en riktig text.
Så nu ska jag läsa manuset i pappersform igen och försöka läsa som om det vore en bok jag lånat på biblioteket. En bok jag blivit tipsad om av en trevlig bibliotekarie med orden "det här är en debutant som vi säkert får läsa mer av i framtiden".
Och Tvivlet viskar inte längre i mitt öra.
Och allt tack vara min lilla bläckstråleskrivare som långsamt och mödosamt rad för rad gav mitt manus ett annat liv än i datorn. För när jag sedan satt där med pappersbunten i mina händer och började läsa så fastnade jag i berättelsen, drogs in och ville läsa mer. Blev nyfiken på resten. Såg orden. Läste orden med den där känslan av att någon annan än jag skrivit dem.
Att ord skrivna på papper känns annorlunda än punkter och prickar på en skärm är ju inget nytt och något jag ofta hänför till när någon frågar om jag läser e-böcker. Jag tycker om papper. Tycker om att se orden rada upp sig i en dimension ingen datorskärm kan ge. Och allra bäst är ju om trycket och pappret är av sådan kvalitet att det med fingrarna går att känna orden där de bildar små fördjupningar i pappret. Det kan kallas lycka! Fast sådana böcker trycks knappast längre, ingen typograf sätter en textsida med typer av bly för att sedan skickas ned till tryckeriet.
Så nu har Tvivlet alltså gett vika och jag läser mitt manus med nya ögon och minns att jag upplevt exakt samma situation förut. Men snål som jag är med bläckpatroner och papper så struntar jag ofta i utskrifterna och sitter framför datorn med gamnacke och läser. Och kommer väl att göra så fler gånger. Men kanske jag kan minnas den här stunden då och offra några kronor på bläck och papper för att mota bort Tvivlet och tankarna på att texten inte är en riktig text.
Så nu ska jag läsa manuset i pappersform igen och försöka läsa som om det vore en bok jag lånat på biblioteket. En bok jag blivit tipsad om av en trevlig bibliotekarie med orden "det här är en debutant som vi säkert får läsa mer av i framtiden".
Och Tvivlet viskar inte längre i mitt öra.
torsdag 27 april 2017
Svårt att släppa taget…
Ja, svårt att släppa taget om manuset jag jobbat med så länge nu.
Jag är färdig. Jag har gjort de omarbetningar jag tänkt att jag skulle göra. Jag har läst manuset fler gånger än jag vill tänka på. Jag har befunnit mig i november i över två års tid och jag börjar ärligt längta efter en annan årstid än den som manuset utspelar sig i.
Men varje gång jag skrivit och läst mig genom manusets alla dagar så hittar jag nya saker att ändra och skriva om. Detta eviga strykande av övertydligheter jag var så övertygad om att jag redan strukit. Onödiga ord jag inte sett tidigare.
Och så är jag där igen, den första november när Daniel står och väntar på tåget, och kan inte låta bli att resa med honom ännu en gång. Äta av äpplet han lagt fram. Somna utanför Morgongåva. Kliva av tåget i Stockholm med ögon känsliga för tomrum och mörker. Jag vill gå gatorna fram bara en gång till. Lägga till en balkong här. Ta bort ett skyltfönster där. Låta Daniel möta något han inte vill möta. Skriva fram nya sprickor och revor. Flytta fram mötet med Nicholas. Flytta tillbaka samma möte. Flytta fram mötet igen.
Förstår ni min vånda?
Igår när jag trodde att jag faktiskt var klar så plockade jag fram lektörsomdömet som varit grunden till mitt arbete de senaste månaderna och när jag läste förslagen till omarbetningar så sjönk jag genom stolen och föll.
Har jag nu verkligen gjort det som lektören tyckte att jag skulle eller har jag suttit och skrivit samma manus en gång till?
Ja ni förstår kanske vart jag är på väg? Ni förstår kanske vad jag mötte igår när jag försökte få orden att räcka till mer än det medelmåttiga manus jag var övertygad om att jag skrivit? Ni vet säkert vem som ofta sitter bredvid mig och viskar i mitt öra?
Just det. Tvivlet.
TVIVLET.
Och en dag som idag när Tvivlet sitter bredvid mig finns inget annat att göra än att börja om. Igen. Och igen. För är det något som Tvivlet inte tycker om, ja rentav avskyr, så är det idogt arbete och envishet.
Och det har jag gott om!
Jag är färdig. Jag har gjort de omarbetningar jag tänkt att jag skulle göra. Jag har läst manuset fler gånger än jag vill tänka på. Jag har befunnit mig i november i över två års tid och jag börjar ärligt längta efter en annan årstid än den som manuset utspelar sig i.
Men varje gång jag skrivit och läst mig genom manusets alla dagar så hittar jag nya saker att ändra och skriva om. Detta eviga strykande av övertydligheter jag var så övertygad om att jag redan strukit. Onödiga ord jag inte sett tidigare.
Och så är jag där igen, den första november när Daniel står och väntar på tåget, och kan inte låta bli att resa med honom ännu en gång. Äta av äpplet han lagt fram. Somna utanför Morgongåva. Kliva av tåget i Stockholm med ögon känsliga för tomrum och mörker. Jag vill gå gatorna fram bara en gång till. Lägga till en balkong här. Ta bort ett skyltfönster där. Låta Daniel möta något han inte vill möta. Skriva fram nya sprickor och revor. Flytta fram mötet med Nicholas. Flytta tillbaka samma möte. Flytta fram mötet igen.
Förstår ni min vånda?
Igår när jag trodde att jag faktiskt var klar så plockade jag fram lektörsomdömet som varit grunden till mitt arbete de senaste månaderna och när jag läste förslagen till omarbetningar så sjönk jag genom stolen och föll.
Har jag nu verkligen gjort det som lektören tyckte att jag skulle eller har jag suttit och skrivit samma manus en gång till?
Ja ni förstår kanske vart jag är på väg? Ni förstår kanske vad jag mötte igår när jag försökte få orden att räcka till mer än det medelmåttiga manus jag var övertygad om att jag skrivit? Ni vet säkert vem som ofta sitter bredvid mig och viskar i mitt öra?
Just det. Tvivlet.
TVIVLET.
Och en dag som idag när Tvivlet sitter bredvid mig finns inget annat att göra än att börja om. Igen. Och igen. För är det något som Tvivlet inte tycker om, ja rentav avskyr, så är det idogt arbete och envishet.
Och det har jag gott om!
söndag 23 april 2017
Slutet närmar sig - dags att börja om
Ja, slutet börjar närma sig. Igen. Hur många gånger jag läst mig genom manuset kan jag bara gissa.
Och det är då det blir svårt att släppa taget. Med Karin boyes ord:
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Kända rader ur en av hennes mest kända dikter, Ja visst gör det ont ur För trädets skull (1935). Och på dagens datum 1941, sent på kvällen, gick hon ut i mörkret och kylan, tog en överdos sömntabletter och hittades död bakom en stor sten dagen därpå den 24 april.
Men knoppen som ängslades, droppen som var så rädd, fann till sist modet och tilliten i att bara vara. Och det är nog där jag måste låta min text befinna sig också. I ett tillstånd av tillit och trygghet som bara jag kan ge texten genom de ord jag låter befrukta den med.
Så nu börjar slutet närma sig och jag hoppas jag då har modet att släppa taget om texten och se den för vad den är - en självständig individ som jag förhoppningsvis gett en bra uppfostran och ingjutit självförtroende och kärlek i. Stark att låta orden tala utan att darra på rösten.
Och om slutet börjar närma sig på ett håll så håller ju någonting nytt och spännande på att ta sin början någon annanstans! Ett kapitel är nästan klart i det nya manuset. Under några sömnlösa timmar i natt hade jag gott om tid att låta planerna växa åt alla håll och kanter för Solveig och hennes berättelse. Jag vet nu exakt när hennes andra död skall inträffa - stunden då även hon släpper taget och faller. Problemet är att den stunden inte har inträffat ännu och Solveig har redan varit död i mer än 70 år.
Men det är sådana frågor jag hoppas kunna svara på med mina ord.
Ord som skall våga stanna och våga falla!
Och det är då det blir svårt att släppa taget. Med Karin boyes ord:
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Kända rader ur en av hennes mest kända dikter, Ja visst gör det ont ur För trädets skull (1935). Och på dagens datum 1941, sent på kvällen, gick hon ut i mörkret och kylan, tog en överdos sömntabletter och hittades död bakom en stor sten dagen därpå den 24 april.
Men knoppen som ängslades, droppen som var så rädd, fann till sist modet och tilliten i att bara vara. Och det är nog där jag måste låta min text befinna sig också. I ett tillstånd av tillit och trygghet som bara jag kan ge texten genom de ord jag låter befrukta den med.
Så nu börjar slutet närma sig och jag hoppas jag då har modet att släppa taget om texten och se den för vad den är - en självständig individ som jag förhoppningsvis gett en bra uppfostran och ingjutit självförtroende och kärlek i. Stark att låta orden tala utan att darra på rösten.
Och om slutet börjar närma sig på ett håll så håller ju någonting nytt och spännande på att ta sin början någon annanstans! Ett kapitel är nästan klart i det nya manuset. Under några sömnlösa timmar i natt hade jag gott om tid att låta planerna växa åt alla håll och kanter för Solveig och hennes berättelse. Jag vet nu exakt när hennes andra död skall inträffa - stunden då även hon släpper taget och faller. Problemet är att den stunden inte har inträffat ännu och Solveig har redan varit död i mer än 70 år.
Men det är sådana frågor jag hoppas kunna svara på med mina ord.
Ord som skall våga stanna och våga falla!
söndag 9 april 2017
En tid av vila?
Över en månad sedan sista inlägget. Hela mars månad har passerat och april bjuder på en solig, blåsig dag och från fönstret i mitt skrivrum ser jag grannen i full färd med vårbruket.
Manuset har fått vila sig. Med undantag för en ny inledning har jag låtit orden vila. Jag känner mig lat men kanske har det varit till det bästa ändå, och dessutom är det ju försent att ändra mig nu!
Men helt sysslolös har jag inte varit. Jag har börjat på nästa manus, berättelsen om Solveig, och skriver på ett kapitel som jag inte riktigt vet var det placerar sig rent kronologiskt. Men jag tror att det nog ska inleda romanen även om det inte stämmer med min tidigare bild, den med regnet mot Solveigs fönster. Funderar på upplägget. På alla karaktärer och tiden som sträcks ut över och genom berättelsen. Jag är inte van med så många olika karaktärer och gestalter, inte heller van vid en berättelse som utspelar sig under en längre tid, rentav drygt hundra år om jag lyckas få till det. Men man växer med utmaningar!
Förutom lite poesi och lite omläsningar så läser jag just nu Buddenbrooks av Mann. Släkthistorien som utspelar sig i Lübeck över ett sekel (antar jag, är inte färdig än) och där familjen Buddenbrook på något vis hela tiden och obönhörligen dras mot sin undergång trots att det mesta verkar bra på ytan. Och till påsk reser vi till just Lübeck och då står bl.a. ett besök på Buddenbrookmuseet på listan. Tänk att verkligen få kliva in i en historia, in i en roman! Att vandra genom rummen som jag just nu läser om.
Och trots att jag inte kan låta bli att känna mig lat som inte skrivit så mycket som jag tycker att jag borde ha gjort i mars, så tycker jag faktiskt att jag är på väg framåt. Och det i en tid när knopparna runt mig sväller, spricker och slår ut. Om några veckor kommer kvittenträdet att blomma med sina stora, magiska rosavita blommor. Sedan blommar rapsen och knappt har den blommat över förrän Midsommar står för dörren med årets kortaste natt.
Och då tror jag att jag kommit en bra bit på väg med nya manuset och dessutom går och väntar på svar från förlagen angående manuset som just nu vilar ännu en tid.
Manuset har fått vila sig. Med undantag för en ny inledning har jag låtit orden vila. Jag känner mig lat men kanske har det varit till det bästa ändå, och dessutom är det ju försent att ändra mig nu!
Men helt sysslolös har jag inte varit. Jag har börjat på nästa manus, berättelsen om Solveig, och skriver på ett kapitel som jag inte riktigt vet var det placerar sig rent kronologiskt. Men jag tror att det nog ska inleda romanen även om det inte stämmer med min tidigare bild, den med regnet mot Solveigs fönster. Funderar på upplägget. På alla karaktärer och tiden som sträcks ut över och genom berättelsen. Jag är inte van med så många olika karaktärer och gestalter, inte heller van vid en berättelse som utspelar sig under en längre tid, rentav drygt hundra år om jag lyckas få till det. Men man växer med utmaningar!
Förutom lite poesi och lite omläsningar så läser jag just nu Buddenbrooks av Mann. Släkthistorien som utspelar sig i Lübeck över ett sekel (antar jag, är inte färdig än) och där familjen Buddenbrook på något vis hela tiden och obönhörligen dras mot sin undergång trots att det mesta verkar bra på ytan. Och till påsk reser vi till just Lübeck och då står bl.a. ett besök på Buddenbrookmuseet på listan. Tänk att verkligen få kliva in i en historia, in i en roman! Att vandra genom rummen som jag just nu läser om.
Och trots att jag inte kan låta bli att känna mig lat som inte skrivit så mycket som jag tycker att jag borde ha gjort i mars, så tycker jag faktiskt att jag är på väg framåt. Och det i en tid när knopparna runt mig sväller, spricker och slår ut. Om några veckor kommer kvittenträdet att blomma med sina stora, magiska rosavita blommor. Sedan blommar rapsen och knappt har den blommat över förrän Midsommar står för dörren med årets kortaste natt.
Och då tror jag att jag kommit en bra bit på väg med nya manuset och dessutom går och väntar på svar från förlagen angående manuset som just nu vilar ännu en tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)