Om två dagar...

Ja, om två dagar är dagen inne för releasefesten för min debutroman. En helt vanlig onsdag i maj innebär början på något nytt för mig och mitt skrivande.

Jag känner mig som ett barn som väntar på julafton och snart orkar jag inte med mer förväntan inför det stora som snart sker. Jag förbereder uppläsningen, räknar anmälda till releasen, provar nyinköpt penna för signeringen och vädrar smokingen. Små förberedelser som lugnar mig för stunden.

Utanför skrivrummets fönster betar tre hästar på ängen på andra sidan landsvägen. Ljudet av en ensam bil som passerar österut. Körsbärsträden är insvepta i gräddvita moln och vinden tycks ha mojnat. Vardagliga ting som bryr sig mycket litet om min romans födelse.

Så här sitter jag nu, sista söndagen i  mitt liv innan jag är en publicerad författare. Boken börjar leva sitt eget liv om några dagar och jag måste på något vis släppa taget om upplevelsen och lämna över den till läsaren som kommer att tolka berättelsen på sitt alldeles eget vis. Och jag tror att jag är redo att släppa taget.

Ja, jag är redo!

Resans början

Här tar resan och romanen sin början. Här står Daniel och väntar på tåget till Stockholm och den lånade lägenheten. Här börjar November har trettioen dagar.

I skrivande stund har manuset till debutromanen ännu inte hunnit gå till tryck. Daniel och jag väntar båda två på tåget som ska stanna vid perrongen och ta oss med. Och att vänta är det enda vi kan göra.

Under tiden som vi väntar försöker jag att läsa. Försöker förbereda mig inför litteraturfestivalen Bok och Hav som jag om bara två veckor skall delta i. Jag försöker komma på en bra idé till en krönika jag blivit ombedd att skriva. Jag försöker planera nästa manus (och kommer fram till att jag nog inte kommit fram till någonting alls). Jag försöker ha is i magen istället för fjärilar.

Det går sådär.

För drygt ett år sedan gick jag fortfarande och väntade på besked från förlagen jag skickat manuset till. Gick och väntade på ett ja istället för alla refuseringar. Och en dag kom det ju, det där JA:et som förlöste så mycket. Och nu går jag här igen och väntar, fast med skillnaden att jag den här gången vet att det när som helst kommer ett ja, ett besked att boken gått till tryck och pressarna börjat rulla.

Vi väntar väl en stund till. Tåget måste ju komma någon gång.

Vem är Daniel?

Tiden går ibland fortare än jag själv förstår, och det är nu fyra år sedan jag började skriva på berättelsen om Daniel som om bara några veckor lämnar tryckpressen i Falun och föds som min debutroman November har trettioen dagar utgiven av Bokförlaget Thorén & Lindskog.

Så till er som hittat hit nyligen kommer här en liten presentation av Daniel och romanen:

För att komma bort från sin hemstad och för att vila upp sig efter en depression lånar Daniel en ungdomsväns lägenhet i Stockholm i november, en skenbart lugn månad. Daniel har blivit lovad en separatutställning i hemstaden Sala och månaden i Stockholm ska ge honom de foton han så väl behöver till utställningen. Det är bara genom kameralinsen som Daniel vågar betrakta sin omvärld, och när grannen Nicholas börjar tränga sig på med sårpetande frågor börjar Daniels tillvaro vackla. Gamla minnen flyter upp till ytan och blandas med nya intryck. Och vem är egentligen Nicholas? Med sina blåmärken på halsen, en hårdhänt älskare och en märklig förmåga att ställa Daniel mot väggen är han också en gåta, en pusselbit som saknar sin plats. Något hos Nicholas påminner Daniel om ungdomsåren och en händelse han inte klarar av att bearbeta. Men trots Nicholas irriterande närvaro börjar något gro långt inne i Daniel, något som aldrig fått utrymme att leva tidigare.

Romanen finns att förhandsbeställa i de flesta bokhandlar, fysiska som virtuella, och många bibliotek har redan beställt den om du hellre vill låna, t.ex. Stockholms, Halmstads, Norrköpings, Malmös och Ystads stadsbibliotek.

Ettårsjubileum

För exakt ett år sedan fick jag ett mail jag väntat på i många år. Ett ja från en bokförläggare som ville ge ut mitt manus. Nu har ett år passerat och om bara någon dag skickas slutsättningen av manuset till tryckeriet. Jag har en flaska champagne i kylen som väntar på dagen jag håller min debutroman i händerna; då smäller korken och om jag eller skumpan bubblar mest det vete gudarna...

Och samtidigt som jag inväntar den färdiga boken fick jag idag en så stark känsla inför nästa manus jag planerar att skriva. Det om Clara om någon av er minns. Detaljer jag först tänkt utesluta för att få historien att bli skrivbar klev idag in i mitt medvetande av en slump och jag insåg att jag inte kan bortse från dessa detaljer. Jag har tänkt på den här historien i säkert fem år och ju mer jag tänker på den desto klarare framträder berättelsen och hur den ska gestaltas. Den kommer att bli mörk, någon måste dö, ett liv levt i lögn och en skuld som ingen är skyldig till. Men dit är vägen ännu lång, snårig och förrädisk.

Men jag har börjat att vandra...

Daniels värld

Vinden som ven kring fönsterkupans röda plåttak har mojnat, elementet knäpper fram dammiga sekunder. Kvällen drar sig tätare kring huset, skrivrummet tycks leva i en egen tid bortom vardagens lagar och regler. Här föds idéer.

Här gror fröet till berättelsen om Clara. Här har Daniel levt sina trettioen dagar i november. Här slog Solveig sin sista kullerbytta 1943. Här är nattens mörker mjukt och morgondagen löftesrik.

Snart är det dags för Daniel att stå på egna ben ute i världen och jag hoppas att uppväxten här i skrivrummet gjort honom stark och modig. Jag kommer alltid bära Daniel nära mitt hjärta och det kommer alltid vara vi två som debuterade tillsammans - författaren och huvudpersonen.

I morgon är det aprils första dag och månaden för utgivningen av min debutroman är inne. I skrivrummet märks ingenting av detta, här är omvärlden långt borta. Här föds idéer. Här öppnar snart Daniel dörren och kliver ut. Och först då möts våra världar för första gången - din och min värld blir Daniels värld.

Denna väntan...

Om bara några veckor kommer min debutroman från tryckeriet i Falun. Jag har nog aldrig varit så otålig som nu, samtidigt som jag önskar att tiden ska gå bara lite långsammare. Egentligen vet jag inte riktigt varför, kanske är jag rädd för livet efter Debuten, rädd för alla synpunkter på boken, rädd för att inte längre äga berättelsen. Och samtidigt är det ju bara det jag vill, att boken ska resa på egen hand ut i världen.

Allt mitt fokus de senaste månaderna har legat på arbetet med Debuten. Tankar på nästa manus har legat långt borta men igår satte jag mig och skrev en stund. Äntligen. Känslan av att gå in i något, att låta mig föras bort av berättelsen, att förlora mig i någon annans livsöde. Och ändå var det bara anteckningar och idéer jag klottrade ned, inte något "riktigt" skrivande men ändå så viktigt för att berättelsen skall börja leva.

Berättelsen vacklar, det erkänner jag, och jag tvekar mellan två sinsemellan väldigt olika förlopp. Berättarrösten är inte hos mig ännu men jag ser redan berättelsen framför mig. Har du läst Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken"? Det är något i den romanen som lockar mig, något i stämningen, atmosfären, tonen som jag inte kommer förbi men hoppas hitta fram till.

Jag har nämnt henne förut. Clara. Det är hennes berättelse jag måste hitta fram till. Clara med sitt svarta hår och ett skratt som överraskar. Mer kan jag nog inte berätta just nu.

Men först Daniel. Vi väntar och räknar dagarna. Vill och inte vill.

Vill!

Trots allt bara en onsdag

Hur det nu gått till förstår jag inte riktigt, men om drygt en månad kommer min debutroman att skickas ut till de bibliotek som beställt den och distribueras till boklådor runtom i landet.

Hur gick detta till?

På väg till jobbet idag blev jag igenkänd av en medpassagerare på tåget som läst om mig i en av tidningarna som intervjuat mig de senaste veckorna. En journalist från en större svensk tidning började följa mitt instagramkonto idag. Mitt ansikte stirrar på mig från fler håll än vad jag är van vid.

Och här sitter jag i mitt skrivrum och läser korrektur och gräver mig ned i texten i jakt på märkliga avstavningar och stavfel.

Två världar som på något sätt skall samsas om utrymmet inom mig.

Och jag förmår helt enkelt inte skriva mer än så just nu.