Och så var Bokmässan över...

En intensiv Bokmässa är över för i år, men kommer ju tillbaka lika punktligt som årets andra högtider. I skrivrummet råder lugn kväll med enstaka vattendropp mot fönsterblecket och svaga ljud från nedanvåningen.

Ja, mässan är över för i år. Väl hemkommen fortsatte jag arbetet med Solveig och tidigare än jag trott, och önskat, så blev jag klar med manuset. Nu kom det inte som en överraskning, jag har mest suttit och småpetat och vidgat texten på somliga ställen och flyttat om små saker, men det lämnade mig med en känsla av saknad. Igen. Det här med att lämna ett manus för att börja på något nytt är både spännande och otäckt.

Så många val som kan gå fel. Ska jag välja den ena eller den andra idén jag burit på? Ta upp ett gammalt manus eller börja på något nytt? Clara eller... han som ännu inte fått något namn? Dåtid eller nutid?

Jag försöker lugna mig och kanske till och med tillåta mig en tid av eftertänksamhet och tacksamhet över att texten är inlämnad till förlaget innan jag börjar på något nytt. Men det går sådär.

Nu trängs orden där inne och längtar ut. Vill lära känna Clara och tiden hon lever i, hennes drömmar och hennes livsval. Hon ångrar så mycket i sitt liv och jag hoppas jag kan ge henne lite ro till sist. Jag vill också lära känna han som ännu inte fått något namn. En ensam stackare som söker mening och mål. Tror jag? Eller är han faktiskt starkare än vad han ger sken av? Och ett hus med hemligheter och ett parti schack.

Så mycket att överväga innan det första ordet skrivs.

14 timmar till Bokmässan

Hur kommer det att kännas? Att för första gången gå genom Bokmässans portar och i en förlagsmonter se min egen debutroman?

Kommer någon att köpa den? Vill någon ha den signerad? Kommer jag att försvinna bland alla andra författare som också vill synas?

Men det handlar ju om så mycket mer än att synas. Det handlar om åratal av skrivande innan jag kom hit. Många och långa skrivpass, ibland med en katt i knäet, och alltid med Tvivlet hängande över mig. Refuseringar. Ratade idéer. Nya idéer. Hopp. Förtvivlan. Ord, ord, ord.

Men nu är vi här - jag, Daniel och Nicholas, och vi hoppas att vi får visa er vårt november, en månad som faktiskt har trettioen dagar!

2 dagar och 16 timmar till Bokmässan

Nedräkningen är snart över och i övermorgon tar jag tåget upp till Göteborg där jag bodde på 1990-talet. Jag kan redan nu höra sorlet och känna doften från tusentals böcker inne i den gigantiska mässhallen. Och i år är en av alla dessa böcker på Bokmässan min debutroman!

Idag har jag fortsatt att arbeta med nästa manus och hunnit med att läsa två kapitel och omarbeta ett av dem. Det är alltid lite vanskligt att ge mig in i en text som redan känns färdig, jag är alltid rädd att jag skriver mig bort från det som redan är perfekt. Det är en hårfin gräns mellan det som är bra, det som kan bli bättre och det som blir sämre av en omarbetning.

Igår var en speciell dag i manuset, men jag tror inte att jag ska berätta för mycket om det innan boken är klar. Men september är en månad som betyder mycket för mig som person men också en månad då allting ställs på sin spets för Solveig i min roman. September 1943 känns så nära just nu, som om Solveig och jag delar samma klara höstluft och låter flyttfåglarnas rop locka våra tankar långt bort.

9 dagar till Bokmässan

Det börjar kännas smått overkligt att jag om nio dagar befinner mig på Bokmässan tillsammans med min debutroman. Men idag är det måndag vilket innebär skrivdag och jag har kommit tre kapitel framåt i min genomläsning och skrivit två sidor. Ett bra dagspass!

Det är en speciell känsla att kliva in i en text som jag inte arbetat med under ett år. På samma gång som allting, varje ord, känns bekant framstår hela texten mig främmande. Men det är en fantastisk upplevelse att hitta fram igen, när orden liksom viker sig åt sidan likt en ridå och låter mig kliva in bakom meningarna och se hur scenen är uppbyggd.

Idag har jag plockat många blommor tillsammans med Solveig och Erik. Jag tror att vi alla tre kan enas om att gulmåra är en av våra absoluta favoriter bland ängens sommarblommor. Med en doft av svunnen barndom och smultron är den svårslagbar som minnesnyckel.

Lutad mot en ladugårdsvägg

Idag satte jag mig direkt på morgonen och började läsa manuset med Solveig som vilat en lång tid nu. Tvivlet var som bortblåst och efter två lästa kapitel satte jag mig vid datorn och började skriva en fortsättning på kapitel två. Det har under dagens lopp hunnit växa till två sidor och för mig är det ett bra dagsverke.

Jag och Solveig har hållit oss vakna en vårnatt och tog en promenad bortåt vägen. Vid en lada ställde vi oss mot väggen och drömde oss bort. Till en plats långt bort från åkerfält, grusvägar och havregrynsgröt. Solveig visade mig ett minne från ett av hennes besök i Stockholm och det har jag nu skrivit om.

Det känns ingenting annat än fantastiskt att äntligen få börja skriva igen. Att se orden växa fram, att känna tangenterna under fingrarna, att vända mig inåt och gräva i det allra djupaste skrymsle för att hitta rätt formulering.

Att få jobba som författare!

Solveig och Solveig

September är här, min favoritmånad sedan barndomen. En månad då sommarens tempo så sakteliga blir allt långsammare och färger, dofter och ljus förändras och fördjupas. En tid för förändring.

Idag har jag städat skrivrummet på allsköns papper som samlats i osorterade högar under sommaren. Kontrakt, blanketter från Skatteverket och Författarcentrum, lösa anteckningar, manussidor, påbörjade dikter, telefonnummer och lästa brev. Jag städar ut skrivrummet för att i morgon ha en ren grund för läsningen av manuset om Solveig.

Jag har skrivit mycket om Solveig här på bloggen. Ett manus som jag påbörjade innan jag fick beskedet att November har trettioen dagar skulle bli utgivet. Solveig har fått vila, jag har många gånger tänkt börja igen, plockat fram manuset för att läsa och fundera över texten. Senast nu i sommar började jag läsa om manuset men fastnade när jag tyckte att alltsammans var dåligt. Men nu är skrivrummet förberett, papper undanstädade och skrivborden avtorkade. Manuset ligger så stilla och vilar, väntar på mig i morgon bitti när jag kommer upp med en kopp te och säkerligen en av katterna som sällskap - kanske rentav Solveig, vår kattmadam som fyllde 18 år i somras.

Och Tvivlet har för tillfället flyttat in någon annanstans.

28 dagar till Bokmässan

Idag har jag skickat in min första ansökan till Sveriges författarfond. Har jag tur får jag ett arbetsstipendium, men med tanke på att jag är debutant och att ca 15-20% av ansökningarna beviljas så är jag milt uttryckt försiktigt optimistisk.

Hjärnan bryr sig dock inte om mitt dåliga självförtroende så igår kom den på flera bra uppslag inför kommande romaner. Det är så lustigt hur idéerna dyker upp när jag minst anar det och från håll som kan vara både väntade och oväntade. Igår satt jag i trädgården med alla våra tre katter i den sista kvällssolen och lät tankarna vandra. En liten fundering från tidigare under dagen utvecklade sig till en större idé som jag tror att en roman kan spinna sig större av. En idé som i sig själv är en hel berättelse med oändliga valmöjligheter för karaktärerna...