Jag har brottats med ett kapitel under en längre tid som inte känts trovärdigt. Jag har vridit och vänt på formuleringar, funderat över gatunamn och ransoneringskort, cyklat, åkt buss och tåg. Allt utan resultat.
Men så kom jag på att jag skulle byta den nattliga utflykten till en utflykt i dagsljus, och nu föll bitarna på plats. Natten hade stått i vägen för trovärdigheten och när jag släppte in dagsljuset så log Solveig och plockade fram cykeln från tvättstugan.
Nu har vi precis påbörjat vår utflykt som är mycket spännande. Det är en varm, riktigt het, sensommardag med lätt motvind som får Solveig att svettas under cykelturen till Jordbro. Men där väntar tåget och en resa på Nynäsbanan in till Stockholms Centralstation. Vi har många saker inplanerade och Solveig har några hemliga ställen som hon vill behålla för sig själv, jag får se om jag lyckas locka något ur henne.
Och efter utflykten börjar jag se slutet på vår resa tillsammans. En resa som betytt mycket för både Solveig och mig. Men innan vi är framme så har vi en underbar dag i ett septemberstrålande Stockholm tillsammans!
tisdag 29 maj 2018
onsdag 23 maj 2018
Ett brev till Solveigs syster
Att skriva fram en karaktär är en speciell känsla. Att genom ord blåsa liv i en skapelse ur fantasin. Så har det varit hittills för mig. Men i mitt pågående manus, där Solveig är huvudperson, är det annorlunda.
Solveig har nämligen funnits på riktigt. Hon är inte skapad ur min fantasi och hon har två syskon som ännu lever. Och igår skrev jag ett brev till Solveigs syster.
Vem Solveig var och vem hennes syster är vill jag behålla för mig själv ännu en tid. Men jag kan avslöja att vi är släkt!
Och även om Solveig inte är född ur min fantasi, så är hon samtidigt just precis det. Att skriva om någon jag aldrig träffat och lägga mina ord i hennes mun, att forma hennes tankar utifrån mina erfarenheter är både spännande och svårt.
Nu är brevet på väg till Solveigs syster där jag berättar om romanen, kanske har hon rentav redan hunnit läsa brevet.
Nu ska jag skriva om ett kapitel som jag inte är nöjd med. En nattlig utflykt till Stockholm som inte känns riktigt trovärdig. En cykeltur, sista bussen in till staden, ett nattöppet café och skyltfönster fyllda med oåtkomliga fantasier för en nykonfirmerad flicka sommaren 1943. Vi får se hur detta slutar.
Solveig har nämligen funnits på riktigt. Hon är inte skapad ur min fantasi och hon har två syskon som ännu lever. Och igår skrev jag ett brev till Solveigs syster.
Vem Solveig var och vem hennes syster är vill jag behålla för mig själv ännu en tid. Men jag kan avslöja att vi är släkt!
Och även om Solveig inte är född ur min fantasi, så är hon samtidigt just precis det. Att skriva om någon jag aldrig träffat och lägga mina ord i hennes mun, att forma hennes tankar utifrån mina erfarenheter är både spännande och svårt.
Nu är brevet på väg till Solveigs syster där jag berättar om romanen, kanske har hon rentav redan hunnit läsa brevet.
Nu ska jag skriva om ett kapitel som jag inte är nöjd med. En nattlig utflykt till Stockholm som inte känns riktigt trovärdig. En cykeltur, sista bussen in till staden, ett nattöppet café och skyltfönster fyllda med oåtkomliga fantasier för en nykonfirmerad flicka sommaren 1943. Vi får se hur detta slutar.
måndag 14 maj 2018
En kofta
Dagens arbete i skrivrummet har resulterat i ett nytt kapitel och en färdigstickad kofta. En kofta som ingen någonsin kommer att bära.
Vissa dagar känns skrivandet svårare än andra. Det är som om orden inte vill låta sig formuleras utifrån mina tankar och de inre bilder jag ser. Idag var en sådan dag och jag känner mig inte helt nöjd med kapitlet jag just skrivit. Men jag vet också att texten behöver mogna och kanske behöver den en dag eller två innan jag läser igenom den och skriver om.
Rapsfälten blommar och i köksträdgården har jag skördat den första sparrisen. Verkliga och handfasta händelser som ibland känns overkligt långt bort från arbetet med ett manuskript. Ett kapitel kan växa snabbare än bondbönorna men ändå upplevas som svårgrott när jag sitter framför datorskärmen och stirrar.
Sedan jag fick beskedet att mitt manus är antaget upplever jag också skrivandet som annorlunda än förut. Plötsligt har jag en förläggare som är nyfiken på vad jag skriver nu, förut skrev jag för mig själv. Och fast det är över ett år innan debutromanen utkommer så börjar jag redan oroa mig för recensioner och reaktioner hos min omgivning.
Men, i takt med att sommaren växer till sig så växer också jag in allt mer i rollen som författare och när hösten kommer är jag övertygad om att jag är lika mogen som frukterna på vårt portugisiska päronkvitten!
Vissa dagar känns skrivandet svårare än andra. Det är som om orden inte vill låta sig formuleras utifrån mina tankar och de inre bilder jag ser. Idag var en sådan dag och jag känner mig inte helt nöjd med kapitlet jag just skrivit. Men jag vet också att texten behöver mogna och kanske behöver den en dag eller två innan jag läser igenom den och skriver om.
Rapsfälten blommar och i köksträdgården har jag skördat den första sparrisen. Verkliga och handfasta händelser som ibland känns overkligt långt bort från arbetet med ett manuskript. Ett kapitel kan växa snabbare än bondbönorna men ändå upplevas som svårgrott när jag sitter framför datorskärmen och stirrar.
Sedan jag fick beskedet att mitt manus är antaget upplever jag också skrivandet som annorlunda än förut. Plötsligt har jag en förläggare som är nyfiken på vad jag skriver nu, förut skrev jag för mig själv. Och fast det är över ett år innan debutromanen utkommer så börjar jag redan oroa mig för recensioner och reaktioner hos min omgivning.
Men, i takt med att sommaren växer till sig så växer också jag in allt mer i rollen som författare och när hösten kommer är jag övertygad om att jag är lika mogen som frukterna på vårt portugisiska päronkvitten!
måndag 7 maj 2018
Första dagen på nya jobbet
I alla fall första måndagen hemma sedan jag påbörjade min tjänstledighet. I sex månader har jag måndagarna till att skriva, och det passar ju bra nu när mitt manus blivit antaget och manuskriptet skall lämnas in i oktober till förlaget.
Så i morse klev jag upp som vanligt, drack kaffe, rakade och klädde mig för att 08.00 ta plats i skrivrummet med två av katterna som sällskap. Nu har jag druckit förmiddagskaffe och skrivit klart ett kapitel.
Jag har några kapitel kvar som jag vill skriva på manuset om Solveig innan jag börjar känna mig helt klar. Och några kapitel skall plockas bort. Kanske är just det här momentet i skrivandet det svåraste för mig; när en berättelse börjar närma sig sitt slut och det är dags för en ny att födas. Det är som om tankarna på det nya börjar ta så mycket plats att det knappt finns rum för mig själv.
Men Solveig finns kvar hos mig ännu en tid innan det på allvar börjar bli dags att avsluta. Vi har en kofta att sticka och kanske en begravning att gå på och eventuellt en konfirmation.
Slut på första arbetsdagens första kaffepaus, tillbaka till manuset!
Så i morse klev jag upp som vanligt, drack kaffe, rakade och klädde mig för att 08.00 ta plats i skrivrummet med två av katterna som sällskap. Nu har jag druckit förmiddagskaffe och skrivit klart ett kapitel.
Jag har några kapitel kvar som jag vill skriva på manuset om Solveig innan jag börjar känna mig helt klar. Och några kapitel skall plockas bort. Kanske är just det här momentet i skrivandet det svåraste för mig; när en berättelse börjar närma sig sitt slut och det är dags för en ny att födas. Det är som om tankarna på det nya börjar ta så mycket plats att det knappt finns rum för mig själv.
Men Solveig finns kvar hos mig ännu en tid innan det på allvar börjar bli dags att avsluta. Vi har en kofta att sticka och kanske en begravning att gå på och eventuellt en konfirmation.
Slut på första arbetsdagens första kaffepaus, tillbaka till manuset!
torsdag 3 maj 2018
Från ett tågfönster
Till gårdagens träff med skrivargruppen blev det en dikt, en ögonblicksbild sedd genom ett tågfönster på resa i fantasins mörka granskogar:
Ett bortglömt stycke åkermark
En glänta bara rådjuren hittar
En sten ingen längre går förbi
Ett kalhygge som lämnats att dö
där en frökapsel tränger, trycker, pressar sig ut
ut
upp
spränger sin luva och låter åkermarken ana höstens liv
Ett bortglömt stycke åkermark
En glänta bara rådjuren hittar
En sten ingen längre går förbi
Ett kalhygge som lämnats att dö
där en frökapsel tränger, trycker, pressar sig ut
ut
upp
spränger sin luva och låter åkermarken ana höstens liv
Ibland går rådjuren förbi stenen
stannar
med vinterrädda ögon ser de något bara rådjur ser
Våren knyter samman tid
låter åkern i gläntan glida förbi
stannar
med vinterrädda ögon ser de något bara rådjur ser
Våren knyter samman tid
låter åkern i gläntan glida förbi
måndag 30 april 2018
Valborgstankar
Att läsa är nog den allra bästa författarskolan om du frågar mig. Igår påbörjade jag en ny bok som efter bara några sidor gav mig uppslag till nästa manus upplägg. Heureka!
Nu menar jag inte att jag tänker plagiera romanen. Nej, det som den här gången gav mig en idé var kapitelindelningen av boken, sättet som författaren valt att dela in boken i tre avdelningar. Det fick mig att tänka på ett manus jag lagt åt sidan och tankar på om en liknande indelning skulle kunna fungera för att åter starta manuset och väcka det till liv. Eller kanske passar det bättre till ett ännu inte påbörjat manus där bara ytterst vaga tankar cirklar runt ett namn och en plats jag ännu inte vill formulera i skrift.
Men allra närmast i skrivandet står en text till skrivargruppens träff på onsdag. Vi kallar oss 8 fat och vi ses på Brösarps gästgiveri och äter, samtalar och läser upp texter kring kvällens två utvalda ord; luva och glida. Jag funderar på om en dikt kan passa, kanske en haiku eller en sonett?
Och vilken är nu boken jag började läsa igår? Det tänker jag faktiskt inte berätta!
Nu menar jag inte att jag tänker plagiera romanen. Nej, det som den här gången gav mig en idé var kapitelindelningen av boken, sättet som författaren valt att dela in boken i tre avdelningar. Det fick mig att tänka på ett manus jag lagt åt sidan och tankar på om en liknande indelning skulle kunna fungera för att åter starta manuset och väcka det till liv. Eller kanske passar det bättre till ett ännu inte påbörjat manus där bara ytterst vaga tankar cirklar runt ett namn och en plats jag ännu inte vill formulera i skrift.
Men allra närmast i skrivandet står en text till skrivargruppens träff på onsdag. Vi kallar oss 8 fat och vi ses på Brösarps gästgiveri och äter, samtalar och läser upp texter kring kvällens två utvalda ord; luva och glida. Jag funderar på om en dikt kan passa, kanske en haiku eller en sonett?
Och vilken är nu boken jag började läsa igår? Det tänker jag faktiskt inte berätta!
fredag 27 april 2018
I magnolians tid
Här om kvällen förflyttade jag mig till den 20 september 1943 och kompletterade ett kapitel i manuset. Förmodligen romanens sista kapitel eller näst sista om jag tar med epilogen som jag är osäker på om den tillför något.
Varje gång jag närmar mig slutet på ett manus så blir jag osäker. Är det verkligen färdigt nu? Borde jag skriva mer? Blir slutet för sentimentalt? Har jag knutit ihop alla trådar som jag lagt ut under resans gång? Har jag glömt något?
Men så med ens infinner sig ett lugn, en känsla som jag känner igen från tidigare avslut; nu är det färdigt och jag har inte fler ord att lägga till den här berättelsen.
Än är jag inte där och jag vet att jag har mer arbete framför mig, men snart så kommer den där känslan och då är det bara att sätta den sista punkten efter det sista ordet och luta mig tillbaka. Och redan då, eller faktiskt långt innan, börjar tankarna på nästa manus växa fram och ta mer plats.
Jag har en historia som jag påbörjade för flera år sedan men som jag inte riktigt mäktade med att skriva klart. Nu funderar jag på om det ändå inte är dags att plocka fram manuset och se om det inte kan bli något trots allt.
Hon heter Clara, föddes i Lübeck och brukade sitta under ett magnoliaträd på vårarna och drömma sig bort.
Eller så blir det Ingmar.
Eller Adam...
Kanske hinner jag bestämma mig innan magnolian har blommat över.
Varje gång jag närmar mig slutet på ett manus så blir jag osäker. Är det verkligen färdigt nu? Borde jag skriva mer? Blir slutet för sentimentalt? Har jag knutit ihop alla trådar som jag lagt ut under resans gång? Har jag glömt något?
Men så med ens infinner sig ett lugn, en känsla som jag känner igen från tidigare avslut; nu är det färdigt och jag har inte fler ord att lägga till den här berättelsen.
Än är jag inte där och jag vet att jag har mer arbete framför mig, men snart så kommer den där känslan och då är det bara att sätta den sista punkten efter det sista ordet och luta mig tillbaka. Och redan då, eller faktiskt långt innan, börjar tankarna på nästa manus växa fram och ta mer plats.
Jag har en historia som jag påbörjade för flera år sedan men som jag inte riktigt mäktade med att skriva klart. Nu funderar jag på om det ändå inte är dags att plocka fram manuset och se om det inte kan bli något trots allt.
Hon heter Clara, föddes i Lübeck och brukade sitta under ett magnoliaträd på vårarna och drömma sig bort.
Eller så blir det Ingmar.
Eller Adam...
Kanske hinner jag bestämma mig innan magnolian har blommat över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)