Här om kvällen förflyttade jag mig till den 20 september 1943 och kompletterade ett kapitel i manuset. Förmodligen romanens sista kapitel eller näst sista om jag tar med epilogen som jag är osäker på om den tillför något.
Varje gång jag närmar mig slutet på ett manus så blir jag osäker. Är det verkligen färdigt nu? Borde jag skriva mer? Blir slutet för sentimentalt? Har jag knutit ihop alla trådar som jag lagt ut under resans gång? Har jag glömt något?
Men så med ens infinner sig ett lugn, en känsla som jag känner igen från tidigare avslut; nu är det färdigt och jag har inte fler ord att lägga till den här berättelsen.
Än är jag inte där och jag vet att jag har mer arbete framför mig, men snart så kommer den där känslan och då är det bara att sätta den sista punkten efter det sista ordet och luta mig tillbaka. Och redan då, eller faktiskt långt innan, börjar tankarna på nästa manus växa fram och ta mer plats.
Jag har en historia som jag påbörjade för flera år sedan men som jag inte riktigt mäktade med att skriva klart. Nu funderar jag på om det ändå inte är dags att plocka fram manuset och se om det inte kan bli något trots allt.
Hon heter Clara, föddes i Lübeck och brukade sitta under ett magnoliaträd på vårarna och drömma sig bort.
Eller så blir det Ingmar.
Eller Adam...
Kanske hinner jag bestämma mig innan magnolian har blommat över.
Som vanligt avundsjuk! Jag har nog inte fantasi tillräckligt att skriva sådana ting som du. Men jag är relativt snart klar med mina "Minnen";
SvaraRadera