Jag har fått en ny vän!
Hon skrattar ofta, tycker om att springa i gräset och att hjälpa till på gården där hon bor. Sedan jag lärde känna henne har hon inte lämnat mig någon ro. Jag tänker på henne så ofta att det känns som om hon är här tillsammans med mig i detta nu. Hennes röst, ljus och varm med ett skratt lurandes på tungspetsen. Faktiskt har jag svårt att tro att hon någonsin gråter.
Hon är både ung och gammal, kan minnas saker som hänt för länge sedan och samtidigt se in i framtiden. Hon har en styrka jag beundrar, ett mod jag saknar och en livssyn betydligt ljusare än min egen.
Min nyfunna vän kommer snart att börja ta en annan och för henne ny form när hon blir huvudpersonen i mitt nya romanmanus. Vi har känt till varandra sedan tidigare men inte blivit presenterade förrän nu. Det finns så mycket att utforska hos henne, tillsammans med henne.
Jag ser hennes utsträckta hand. Solen som silar ned genom gårdens stora lindträd och blänker i hennes ljusa hår. Ögonen som skrattar - munnen, kinderna, allting skrattar. Och jag börjar skratta jag med för det går inte att värja sig mot all denna lycka, mot detta ljus som översköljer mig.
Och jag är ledsen för jag vet att hon måste dö en gång till.
Oj vilken närvaro kan inget annat bli mycket beröd! <3 Att kunna behålla sina vänner, är en större konst än att vinna dem.
SvaraRaderaTack! Hoppas hon vill fortsätta vara min vän även när manuset och hennes historia är berättad. Jag ska göra allt för att vinna hennes förtroende och ännu mer för att hon ska behålla det. Snart börjar resan!
SvaraRadera