Innan ett manus börjar ta form finns flera viktiga saker som måste finna sin plats. Det viktigaste för mig är berättarrösten, vem som berättar och ur vilket perspektiv. Rösten måste kännas absolut rätt för att historien ska kunna rullas ut. Utan röst ingen början.
Jag har länge gått och funderat på nästa manus. Grundhistorien finns. Slutet finns. Fakta från verkligheten finns. Detaljer, dialoger, miljöer finns.
Men berättarrösten saknas.
Tills idag. Jag sitter på stranden vid Sandhammaren och läser en roman av Kerstin Norborg som heter "Kommer aldrig att få veta om hon hör" då det kommer till mig. Insikten att rösten som ska berätta min historia tillhör en död person.
Och allting faller på plats.
Det är som om hela historien blir levande när jag vet vem som ska, vem som måste, berätta min historia.
Hon som kommer att berätta min historia har ett namn, men det är än så länge bara jag som vet vad hon heter. Hon är stark. Hon kommer att kunna bära mig genom hela manuset på väg mot slutet. Lugn och trovärdig kommer hon att lotsa dig som läsare framåt. Hon kommer att stå vid din sida, ta din hand i sin ganska lilla hand och följa dig längs vägen.
Hon kommer att berätta sin historia med en styrka jag beundrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar