Det är ju ofta så här och ändå tvivlar jag varje gång. Att det ska lossna och kännas bättre. Att orden jag skriver fram inte ska kännas patetiska och platta. Men nu sitter jag här i skrivrummet med det eviga regnet mot taket och känner en glädje över att få vara en skrivande människa.
För i två dagar på raken har jag skrivit. Inte särskilt många ord men tillräckligt för att missmodet ska ge vika och ge plats för hopp och förtröstan. Det kommer att bli en roman av detta också.
Och som om vi följs åt så har också Klara tagit sig vidare, snart är hon i slutet av kastanjeallén och hon är inte ensam. Hon går bredvid någon som doftar av sommar och sol, fast det är mitt i gråaste februari.
Här doftar det inte av sommar och sol men av indiska kryddor i linssoppan till morgondagens träff här hemma med skrivgruppen jag är medlem av. Mina skrivande vänner blir de allra första att få lyssna till orden som föddes här i kväll. Och det är inte mer än rätt, för det är deras två ord som förlöste mina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar