Snabbt går det inte men dock framåt. Resultatet av de senaste veckornas skrivande har varit minst sagt blygsamt. Jag försöker att inte bli stressad över de ickeskrivna sidorna men lyckas inte riktigt. Tanken på att det jag skriver nu skall bli min tredje roman känns både skrämmande och uppmuntrande. Och kanske är det bra att skynda långsamt?
Klara har befunnit sig i samma kastanjeallé i över två veckor nu. Kanske lyckas jag skriva henne framåt under dagen så hon äntligen kommer fram till sitt mål, annars får hon bli stående i regnet och blåsten ett tag till.
Plötsligt tystnar regnet mot skrivrummets plåttak. Den största av våra katter hoppar upp i mitt knä och rullar ihop sig till en svartvit tung pälsklump och vägrar att flytta på sig. Obekvämt och på sniskan fortsätter jag skriva och kanske ska det sluta regna hos Klara också? Ska jag låta henne gå den sista biten till kontoret med paraplyet hoprullat?
Bäst att passa på att skriva när jag inte kommer någonvart, en sovande katt är ingenting man flyttar på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar