Kanske var det Daniel som väckte mig i natt. Klockan 02.30 klev jag upp efter att ha försökt somna om. Det var lite glöd kvar i köksspisen och snart satt jag med en kanna te i kökssoffan med en av katterna i knät. Drack kopp på kopp med Earl Grey och lät tankarna vandra i sin helt egen takt och gå sina egna vägar.
Adventsstjärnans röda papp gav rummet en sällsam glöd tillsammans med brasan i spisen och två tända stearinljus. En ensam bil passerade på landsvägen och en stund senare kom saltbilen med sina gula snurrande ljus på taket. Jag reste på mig och tittade ut i trädgården där en tunn vit hinna av frost låg över körsbärsträden, växthuset och gräsmattan. Termometern visade 5 minusgrader.
Tankarna drogs till manuset och den kyliga promenad som Daniel just tar. Han vandrar genom Gamla stan och söker någonting - ensamhet eller sällskap? Och hur ska promenaden sluta?
Jag gick upp till skrivrummet för att ta reda på hur det skulle gå. Lät Daniel fortsätta sin promenad tills han kommit fram, eller kanske kommit tillbaka? För när promenaden är slut står han på trottoaren nedanför Nicholas fönster och betraktar siluetten av den unga mannen i det upplysta fönstret.
Kapitlet är nu mer eller mindre klart, nr 12 som jag haft lite problem med. Och när jag läste nästa kapitel där Daniel inte kan sova och går upp mitt i natten kändes det som om jag var där med honom. Jag tittade på klockan, 04.51. Läste en gång till i manuset:
Klockan 04:51
Han somnade i soffan. Teet kallnade i kannan och krukväxten på fönsterbrädan lät ett blad med bruntorra kanter falla till golvet.
!!!
Men jag ska inte somna i soffan. Jag ska brygga en kanna te till och fundera över kapitel 14. Och nu är jag alldeles strax halvvägs med manuset.
torsdag 15 december 2016
måndag 12 december 2016
Nästan halvvägs
Håller sedan igår på med kapitel 12 av 31 stycken sammanlagt. Funderar på om kapitlet borde byta plats och ligga tidigare i berättelsen, rentav som nr 2.
Att sitta och skriva om ett manus är så annorlunda mot att skriva första utkastet. Då, när jag precis har börjat, är historien ännu lite vacklande och jag känner hela tiden en oro över att inte hitta rätt berättarröst. Men när den väl börjat tala så känner jag mig trygg. När jag sitter där och börjar på ett manus så har jag någon slags plan över hur det ska utvecklas men ändå finns många oklarheter och frågor jag inte vet svaret på.
Att sitta som jag gör nu och arbeta om känns annorlunda. Det är ungefär 8 månader sedan jag sist arbetade med texten och när jag satte mig ned för att börja så kände jag mig först lite vilsen på något vis. Det tog några kapitel innan berättelsen lät mig komma nära igen, innan det var jag som bestämde igen. Att läsa något jag skrivit för länge sedan kan ge så olika intryck och upplevelser men ofta slås jag av frågan; har jag skrivit det här?
Det är så många detaljer jag inte minns. Ordval som inte känns som mina. Bilder jag inte känner igen.
Samtidigt finns där scener som jag nästan kan utantill. Ord som jag fött fram och som aldrig kommer att lämna mig. Känslor, röster, bilder som ÄR jag.
De 4 manus jag skrivit finns alla inom mig. Alla är faktiskt lika levande även om det första är 5 år gammalt nu. Och jag undrar hur många av mina uppdiktade världar som kommer att finnas inom mig om 10 år. Om 20 år.
Men för stunden fokuserar jag på kapitel 12 som kanske blir kapitel 2 istället. Daniel tvingas konfrontera sin ensamhet vilket inte är helt lätt i en stad som Stockholm, eller med en granne som Nicholas.
Speciellt inte med en granne som Nicholas…
Att sitta och skriva om ett manus är så annorlunda mot att skriva första utkastet. Då, när jag precis har börjat, är historien ännu lite vacklande och jag känner hela tiden en oro över att inte hitta rätt berättarröst. Men när den väl börjat tala så känner jag mig trygg. När jag sitter där och börjar på ett manus så har jag någon slags plan över hur det ska utvecklas men ändå finns många oklarheter och frågor jag inte vet svaret på.
Att sitta som jag gör nu och arbeta om känns annorlunda. Det är ungefär 8 månader sedan jag sist arbetade med texten och när jag satte mig ned för att börja så kände jag mig först lite vilsen på något vis. Det tog några kapitel innan berättelsen lät mig komma nära igen, innan det var jag som bestämde igen. Att läsa något jag skrivit för länge sedan kan ge så olika intryck och upplevelser men ofta slås jag av frågan; har jag skrivit det här?
Det är så många detaljer jag inte minns. Ordval som inte känns som mina. Bilder jag inte känner igen.
Samtidigt finns där scener som jag nästan kan utantill. Ord som jag fött fram och som aldrig kommer att lämna mig. Känslor, röster, bilder som ÄR jag.
De 4 manus jag skrivit finns alla inom mig. Alla är faktiskt lika levande även om det första är 5 år gammalt nu. Och jag undrar hur många av mina uppdiktade världar som kommer att finnas inom mig om 10 år. Om 20 år.
Men för stunden fokuserar jag på kapitel 12 som kanske blir kapitel 2 istället. Daniel tvingas konfrontera sin ensamhet vilket inte är helt lätt i en stad som Stockholm, eller med en granne som Nicholas.
Speciellt inte med en granne som Nicholas…
tisdag 6 december 2016
Nicholas namnsdag
6 december har en av karaktärerna i min berättelse sin namnsdag.
Nicholas
Namnet fick han ganska tidigt av mig. Fast hans föräldrar döpte honom till något helt annat, ett namn han inte vill kännas vid.
Så en kväll när Nicholas, fortfarande med sitt dopnamn, besökte en judisk kyrkogård hamnade han framför en grav. Inristat på stenen stod namnet Nicholas och ett årtal från början av förra seklet.
Och där framför gravstenen föddes Nicholas i min berättelse.
Han har mörkt hår, är yngre än han själv vill medge och lämnar inte Daniel någon ro.
Nu måste jag plocka bort lite av Nicholas i början av mitt manus. Jag ska börja på kapitel 4 och behöver fortfarande ge mer utrymme till Daniel innan Nicholas släpps in. Han har knackat på i Daniels liv, det har han gjort, men än så länge har inte Daniel upptäckt hur mycket Nicholas kommer att ställa till.
Jag tycker om Nicholas. Och det gör mig ont att han ofta behöver gråta, att han behöver värja sig och låta sig besegras. Men jag vet också att Nicholas en dag inte längre behöver kännas vid sitt gamla namn. En dag finns bara Nicholas kvar.
Och idag är det hans namnsdag!
Nicholas
Namnet fick han ganska tidigt av mig. Fast hans föräldrar döpte honom till något helt annat, ett namn han inte vill kännas vid.
Så en kväll när Nicholas, fortfarande med sitt dopnamn, besökte en judisk kyrkogård hamnade han framför en grav. Inristat på stenen stod namnet Nicholas och ett årtal från början av förra seklet.
Och där framför gravstenen föddes Nicholas i min berättelse.
Han har mörkt hår, är yngre än han själv vill medge och lämnar inte Daniel någon ro.
Nu måste jag plocka bort lite av Nicholas i början av mitt manus. Jag ska börja på kapitel 4 och behöver fortfarande ge mer utrymme till Daniel innan Nicholas släpps in. Han har knackat på i Daniels liv, det har han gjort, men än så länge har inte Daniel upptäckt hur mycket Nicholas kommer att ställa till.
Jag tycker om Nicholas. Och det gör mig ont att han ofta behöver gråta, att han behöver värja sig och låta sig besegras. Men jag vet också att Nicholas en dag inte längre behöver kännas vid sitt gamla namn. En dag finns bara Nicholas kvar.
Och idag är det hans namnsdag!
söndag 4 december 2016
2 kapitel in i omarbetningen
Så har jag då äntligen kommit igång!
Efter flera veckor av funderande, läsande, grubblande, drömmande, ifrågasättande och tvivlande sitter jag så med manuset jag inte skrivit ett ord i sedan mars. Med lektörsomdömet från Författarcentrum bredvid manuset.
Och hur skulle jag börja? Hur började jag till slut?
Det allra första jag gjorde var att sätta ett gem kring varje kapitel så jag lätt kan flytta om i högen med papper utan att tappa bort mig. Sedan läste jag lektörens ord igen och sedan mitt första kapitel. Och då såg jag också vad som behövde göras.
Rent konkret betyder det i mitt fall att jag ska låta min huvudperson få ta lite mera plats i romanens början. Inte låta honom träffa en viss person alltför tidigt. Låta honom få lite tid själv. Och det har jag gjort nu i två kapitel. Skalat bort personen som ändå kommer att dyka upp senare. Utvecklat och fördjupat Daniel, för så heter min huvudperson, och hans känslor inför den utmaning han står inför.
Jag låter Daniel få vila lite innan han sätts på prov. Ett prov han inte vet om ännu. Daniel tror att han har trettio dagar av lugn och ro framför sig. Det har han inte. Och kommer inte att få i den nya versionen heller, men han behöver lite utrymme för att senare inse hur trångt livet är.
Hur skavande livet är.
Så jag plockar bort dialoger och scener där Daniel inte är ensam. Jo, han har fortfarande fått möta personen som senare ställer hans liv på ända, men den personen har snabbt stigit bakåt in i skuggorna igen och lämnat Daniel ensam med sitt eget mörker.
Så nu ska jag börja på kapitel 3 och det består nästan enbart av dialog. Kan jag flytta fram det kapitlet, göra om eller ska jag skriva ett helt nytt?
Jag tror jag får fråga Daniel helt enkelt!
Efter flera veckor av funderande, läsande, grubblande, drömmande, ifrågasättande och tvivlande sitter jag så med manuset jag inte skrivit ett ord i sedan mars. Med lektörsomdömet från Författarcentrum bredvid manuset.
Och hur skulle jag börja? Hur började jag till slut?
Det allra första jag gjorde var att sätta ett gem kring varje kapitel så jag lätt kan flytta om i högen med papper utan att tappa bort mig. Sedan läste jag lektörens ord igen och sedan mitt första kapitel. Och då såg jag också vad som behövde göras.
Rent konkret betyder det i mitt fall att jag ska låta min huvudperson få ta lite mera plats i romanens början. Inte låta honom träffa en viss person alltför tidigt. Låta honom få lite tid själv. Och det har jag gjort nu i två kapitel. Skalat bort personen som ändå kommer att dyka upp senare. Utvecklat och fördjupat Daniel, för så heter min huvudperson, och hans känslor inför den utmaning han står inför.
Jag låter Daniel få vila lite innan han sätts på prov. Ett prov han inte vet om ännu. Daniel tror att han har trettio dagar av lugn och ro framför sig. Det har han inte. Och kommer inte att få i den nya versionen heller, men han behöver lite utrymme för att senare inse hur trångt livet är.
Hur skavande livet är.
Så jag plockar bort dialoger och scener där Daniel inte är ensam. Jo, han har fortfarande fått möta personen som senare ställer hans liv på ända, men den personen har snabbt stigit bakåt in i skuggorna igen och lämnat Daniel ensam med sitt eget mörker.
Så nu ska jag börja på kapitel 3 och det består nästan enbart av dialog. Kan jag flytta fram det kapitlet, göra om eller ska jag skriva ett helt nytt?
Jag tror jag får fråga Daniel helt enkelt!
torsdag 17 november 2016
Vad jag har i min portfölj
Jag har förstås många saker i min portfölj. Där finns alltid en anteckningsbok och en penna - det finns inget värre än att inte kunna skriva ner några snabba tankar eller en rad till en dikt. För några dagar sedan i bilen på väg hem till Skåne från ett besök i barndomsstaden Sala dök några rader till en dikt upp i huvudet. Mitt på en motorväg kunde jag knappast stanna för att skriva ner raderna och jag memorerade orden tills jag var säker på att aldrig glömma dem.
När jag sedan satt med papper och penna framför mig var orden givetvis som bortblåsta. Några lyckades jag med stor möda leta fram ur minnet men de bästa formuleringarna ville inte komma upp till ytan hur jag än vred och vände på hjärncellerna.
I min portfölj ligger också numera lektörsutlåtandet från Författarcentrum Öst. Nästintill barnsligt förtjust plockar jag fram utlåtandet lite då och då och läser. Det har gett mig en ny och fördjupad syn på min egen text, en klarare bild av vad manuset faktiskt handlar om. För visst har jag haft mål och mening med mina ord men att se utanför min egen skapade värld är inte lätt.
Ett tips jag tänker ta till mig är att tänka "kärleksroman" fast jag inte alls ser manuset som en sådan. Men relationen mellan huvudpersonen Daniel och den synnerligen irriterande grannen N behöver fördjupas och förtydligas och att då för mig själv tänka just "kärleksroman" när jag arbetar om dessa avsnitt tror jag kommer att hjälpa mig att hitta rätt, att hitta fram till kärleken, att låta Daniel hitta sina känslor.
Jag läser utlåtandet gång på gång och långsamt börjar nya bilder ta form i mitt huvud, bilder som snart kommer att få alldeles egna ord för att beskriva hur de ser ut. Jag ser hela min berättelse - allt jag skriver - i scener som rullar likt filmer bakom pannan. Och filmen om Daniel behöver redigeras, klippas och spelas in på nytt.
I min portfölj ligger också många andra saker. Men vad det är behåller jag för mig själv!
När jag sedan satt med papper och penna framför mig var orden givetvis som bortblåsta. Några lyckades jag med stor möda leta fram ur minnet men de bästa formuleringarna ville inte komma upp till ytan hur jag än vred och vände på hjärncellerna.
I min portfölj ligger också numera lektörsutlåtandet från Författarcentrum Öst. Nästintill barnsligt förtjust plockar jag fram utlåtandet lite då och då och läser. Det har gett mig en ny och fördjupad syn på min egen text, en klarare bild av vad manuset faktiskt handlar om. För visst har jag haft mål och mening med mina ord men att se utanför min egen skapade värld är inte lätt.
Ett tips jag tänker ta till mig är att tänka "kärleksroman" fast jag inte alls ser manuset som en sådan. Men relationen mellan huvudpersonen Daniel och den synnerligen irriterande grannen N behöver fördjupas och förtydligas och att då för mig själv tänka just "kärleksroman" när jag arbetar om dessa avsnitt tror jag kommer att hjälpa mig att hitta rätt, att hitta fram till kärleken, att låta Daniel hitta sina känslor.
Jag läser utlåtandet gång på gång och långsamt börjar nya bilder ta form i mitt huvud, bilder som snart kommer att få alldeles egna ord för att beskriva hur de ser ut. Jag ser hela min berättelse - allt jag skriver - i scener som rullar likt filmer bakom pannan. Och filmen om Daniel behöver redigeras, klippas och spelas in på nytt.
I min portfölj ligger också många andra saker. Men vad det är behåller jag för mig själv!
onsdag 9 november 2016
Som på en blogg
Att skriva var fram till denna bloggs födelse den 1 augusti något privat för mig. Allt detta ändrades och nu när jag skriver vet jag att mina ord landar någonstans - i ett lyssnande, medvetet, öppet sinne någonstans på jorden.
Fram till senaste inlägget brukade mellan 300 till 400 titta på ett nytt inlägg. Det sista har i skrivande stund 936 sidvisningar.
Niohundratrettiosex!
Och jag begriper att det är småpotatis för somliga som brukar få tusentals likes och följare i horder. För mig är det stort, varje sidvisning av bloggen talar om för mig att någon just då vill läsa några av mina ord.
Just mina ord och inte någon annans i just det ögonblicket.
Och jag tänker att det är på samma sätt man kan sätta sig ned med en favoritbok. Så gör jag, plockar fram en av några favoriter och läser några dikter här och där eller några rader eller ett kapitel innan jag lägger undan boken igen för att åter ta fram den en vecka senare. Som på en blogg.
Och ni som läser finns utspridda över hela jordklotet. Nåja, nästan. Frankrike, Norge, USA, Rumänien, Sri Lanka, Litauen, Spanien, Storbritannien, Portugal, Grekland, Finland, Ryssland och fler jag inte minns just nu. Och Sverige så klart.
Så välkomna tillbaka hur ofta ni vill. Jag tröttnar inte på er och har många ord kvar. Och nu är det ju dags att börja med manuset igen efter lektörens fantastiska förslag och kommentarer på förbättringar.
November kommer att bli en underbar månad. Följ med så ska jag visa dig!
Fram till senaste inlägget brukade mellan 300 till 400 titta på ett nytt inlägg. Det sista har i skrivande stund 936 sidvisningar.
Niohundratrettiosex!
Och jag begriper att det är småpotatis för somliga som brukar få tusentals likes och följare i horder. För mig är det stort, varje sidvisning av bloggen talar om för mig att någon just då vill läsa några av mina ord.
Just mina ord och inte någon annans i just det ögonblicket.
Och jag tänker att det är på samma sätt man kan sätta sig ned med en favoritbok. Så gör jag, plockar fram en av några favoriter och läser några dikter här och där eller några rader eller ett kapitel innan jag lägger undan boken igen för att åter ta fram den en vecka senare. Som på en blogg.
Och ni som läser finns utspridda över hela jordklotet. Nåja, nästan. Frankrike, Norge, USA, Rumänien, Sri Lanka, Litauen, Spanien, Storbritannien, Portugal, Grekland, Finland, Ryssland och fler jag inte minns just nu. Och Sverige så klart.
Så välkomna tillbaka hur ofta ni vill. Jag tröttnar inte på er och har många ord kvar. Och nu är det ju dags att börja med manuset igen efter lektörens fantastiska förslag och kommentarer på förbättringar.
November kommer att bli en underbar månad. Följ med så ska jag visa dig!
måndag 7 november 2016
Lektörsutlåtandet har kommit!
Med hela kroppen darrande klickade jag på mailet från Författarcentrum och öppnade en pdf med lektörsutlåtandet av mitt manus jag skickade in den 29 september.
Och vilket utlåtande!
Ni som också sitter där med texter ni inte vet hur ni ska förbättra, använd en professionell lektörstjänst är allt jag kan säga. Med en klarhet och skärpa jag önskar att jag själv ägde inför min egen text fick jag idag svart på vitt vad som är bra, vad som kan förbättras och var manuset uppvisar svagheter och styrkor.
Bara att få en sammanfattning av mitt manus av någon som läst betyder oerhört mycket. Mina hjärnceller spritter och ångar, ivriga att genast sätta igång med det mycket lustfyllda arbetet att omarbeta mitt manus. Men de får ge sig till tåls ännu en tid, nu ska de och jag gå och fundera och låta lektörens ord silas genom vårt medvetande innan vi sätter igång rent fysiskt i dokumentet.
Nu ska jag läsa utlåtandet igen och njuta av den här stunden. Förmodligen den bästa stunden i mitt skrivarliv hittills. Och jag undrar hur mycket mer än idag det kan pirra och darra i kroppen den dagen ett förlag vill ge ut min bok.
Förhoppningsvis får jag veta det om inte alltför länge…
Och vilket utlåtande!
Ni som också sitter där med texter ni inte vet hur ni ska förbättra, använd en professionell lektörstjänst är allt jag kan säga. Med en klarhet och skärpa jag önskar att jag själv ägde inför min egen text fick jag idag svart på vitt vad som är bra, vad som kan förbättras och var manuset uppvisar svagheter och styrkor.
Bara att få en sammanfattning av mitt manus av någon som läst betyder oerhört mycket. Mina hjärnceller spritter och ångar, ivriga att genast sätta igång med det mycket lustfyllda arbetet att omarbeta mitt manus. Men de får ge sig till tåls ännu en tid, nu ska de och jag gå och fundera och låta lektörens ord silas genom vårt medvetande innan vi sätter igång rent fysiskt i dokumentet.
Nu ska jag läsa utlåtandet igen och njuta av den här stunden. Förmodligen den bästa stunden i mitt skrivarliv hittills. Och jag undrar hur mycket mer än idag det kan pirra och darra i kroppen den dagen ett förlag vill ge ut min bok.
Förhoppningsvis får jag veta det om inte alltför länge…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)