En dag av törst

Att helt oförberedd snubbla in i ett gammalt minne kan vara välkommet men också ett bråddjupt hål av svartaste mörker. Kanske vill jag inte kännas vid vissa minnen, andra tar mig med till en sommardag med smultron uppträdda på strån och åter andra lämnar mig vid en avgrund.


Minnen. Längtan. Drömmar.


Törst.


Solveig känner en törst som hon inte vet hur hon skall släcka. Hon läser ofta ur Karin Boyes samling Härdarna från 1927 där dikten I rörelse finns med. Och raden "Den bästa dagen är en dag av törst" kan hon inte riktigt förstå. Själv vill hon inte känna törsten som river och hotar att spränga hennes inre. Hon vill släcka törsten men vet inte hur eller med vad.


Minnen. Längtan. Drömmar.


Något som drar och lockar. Något som stöter ifrån och bort. Och så står hon där vid avgrunden framför ett minne. Hon skulle kunna backa. Hon skulle kunna stå kvar och balansera på randen till stupet. Hon skulle kunna luta sig framåt och låta sin kropp falla ned i minnet.

Jag skriver just nu ett kapitel om Solveigs törst och vet ännu inte hur hon kommer att hantera sina minnen. Vad hon kommer att göra med sin längtan. Var hennes drömmar kommer att föra henne. Vad som till sist kanske lyckas släcka hennes törst. Eller förblir hon törstig?

Jag försöker finna rätt ord att släcka Solveigs törst med. Kanske är det havet? Kanske begär hon bara vågorna att dricka av? Eller är det den daggvåta mossan under eken? Trädgårdens sura körsbär eller krusbärsbuskarna bakom ladugården? Gulmårans vemod? Pojken hon mötte i handelsboden?

Eller bär hon på en hemlighet som inte är min att avslöja?

I denna ljuva sommartid

Vi är på andra sidan Sommarsolståndet och året har redan börjat sin resa mot mörkret. Evigheten i årstiderna och det oundvikliga vemodet inför varje årstid som passerar men också längtan efter det som kommer. Jag har alltid älskat hösten och alla mina manus har på något vis utspelat sig under hösten eller haft starka kopplingar till den.


När jag var ute i motionsspåret för någon vecka sedan drog ett doftstråk från gulmåra förbi och jag tänkte på Solveig och hur mycket hon älskar just den doften. Honungssöt sommar. Men också något av förruttnelse och förgänglighet.


Något helt nytt kapitel i romanen har det inte blivit. Sommar innebär många och svåra frestelser för mitt skrivande, alltid finns något att göra utomhus som drar mig från skrivbordet som dessutom blivit täckt av allsköns småsaker och papper så datorn knappt får plats.


Men jag har börjat skissa på ett kapitel där Solveig beskriver sin familj. En familj som i sommartid äter bärkräm till efterrätt med gräddmjölk till. En familj där mörkret ruvar bakom gula träfasader. En familj som inte lyckas behålla lyckan. En helt vanlig familj.


Just nu läser jag noveller av David Means, Blandade bränder i översättning av Andreas Vesterlund och utgiven av Bakhåll 2012. Och jag vill inte fortsätta läsa novellerna för jag vet att de kommer att sluta illa. Och just därför kan jag absolut inte sluta. Våldet som inte viker undan för någons smärta. Mörkret som inte går att gömma sig i. Nattluftens fukt i en järnvägstunnel.


Läsning som är plågsam och obehaglig och alldeles omöjlig att lägga ifrån sig. Ord som inspirerar och manar mig framåt. Ord som inte viker undan eller låter sig strykas medhårs. Ord som letar sig in till Solveigs värld där gulmåran förgäves försöker betvinga skuggorna som drar in genom vita spetsgardiner.

Påfåglar

Den förra texten, Gulmåra och svinborst, visade sig bli ett kapitel i manuset om Solveig. Trots att kapitlet inte är så omfångsrikt när det gäller antalet ord så har jag förstått att texten lämnar många frågor. Själv undrade jag lite över varför Solveig inte tycker om påfåglarna som hennes pappa håller i trädgården och här har hon nu berättat för mig om en händelse för många år sedan, sommaren 1943. Men fler frågor finns att besvara och nya skapas. Vems är dagboken som hon hittade och läste hon i den? Kapitlet är inte färdigt ännu, Solveig har nämligen lite mer att berätta för mig.


Om det inte hade varit för påfåglarna kanske hon aldrig hade hittat dagboken. Men dörrarna in till den mörka hallen stod öppna och två av tupparna hade gått in och ställt sig med uppslagna stjärtfjädrar framför golvspegeln. Med korgen i ena handen och en trave linneservetter i den andra snubblade hon nästan över den närmsta fågeln som väste och vände sig mot henne. Stjärtfjädrarna darrade och hon kunde inte släppa den hypnotiska mängden av ögonliknande fläckar med blicken. Korgen var full med tomma flaskor och hennes mor skulle hitta en vass skärva under en byrå sommaren efter när de bonade golvet. Matilda skulle lägga skärvan i sitt syskrin under rullarna med sytråd och stoppgarn och låta fingrarna försiktigt treva över de vassa kanterna när hon satt med sin sömnad om aftonen - alltid med ansiktet vänt mot fönstret så kyrkan syntes bakom parkens träd.

Bara två flaskor klarade sig. Resten exploderade mot de hårda och blankbonade stenarna och hon kände hur det skvätte glasdamm och splitter mot de bara benen. Servetterna lyckades hon lägga ifrån sig på bordet bredvid spegeln innan hon började backa, fortfarande fast i alla ögonen. Den andra fågeln rörde sig med ryckiga steg och ställde sig framför Solveig. Alla ögonen vibrerade, sög sig fast i henne, tvingade fram mörkret. Hon försökte vända sig om men snubblade när hon inte kunde släppa ögonen med blicken och ramlade baklänges.

Fjädrarnas feta doft. Näbbarna. Sporrarna som grävde sig in, som letade efter köttet. De var över henne och de var överallt. Hon kunde inte höra om hon skrek. Vingarna slog runtomkring henne. Från taket svängde lampkronan sakta i vinddraget från de öppna dörrarna som borde varit stängda. Som alltid skulle vara stängda.

Så klev den ena fågeln av henne. Hon såg hur den gick mot ljuset där ute, hur den tycktes stå stilla ett ögonblick innan den försvann. Och som om den kvarvarande fågeln tröttnat klev också den av hennes kropp och gick ut, lämnade henne på golvet med några blodfläckar på klänningslivet och en rispa på kinden. Hon hade skurit sig i handflatan och det sved när hon slickade på såret - rös när hon kände järnsmaken i munnen.


Hon tog sig upp. Måste ta sig upp.

Svinborst och gulmåra

Inför första träffen med nya skrivargruppen skrev jag den här texten. En inblick i en av Solveigs dagar hennes sista sommar. Hur den placerar sig i manuset vet jag inte, kanske kommer texten inte ens med i slutskedet.

Svinborsten hade fastnat under hennes skor och när hon skrapade med sulan mot tröskeln lade de sig i en sträng på golvet. Zinkbadkaret stod uppställt mot väggen igen och det sista av vattnet rann långsamt ner i golvbrunnen. Solveig stampade med fötterna och drog skosulorna över granriset innan hon vände sig om mot griskroppen upphängd på kroken i ljuset framför de stora fönstren. På gårdarna runtomkring skedde slakten utomhus i den friska kyliga höstluften men på Berga höll man till i det gamla stenköket i en av flyglarna. Att man slaktade nu på sommaren var det brutna benets fel och grisen hade fått slaktats i all hast samma morgon. Nu surrade flugorna runt kroppen och Solveig svalde bort järnsmaken i munnen och hoppades att hennes far inte ville ha stekfläsket serverat samma vecka.

Solen värmde fortfarande ordentligt när hon gick upp på kullen bakom gården. Hon var den enda som brukade gå upp hit trots den milsvida utsikten över huset och kyrkan på andra sidan parken. De såpskrubbade fingrarna vilade i hennes knä och hon kunde ana slaktdoften som fastnat under naglarna. Hon kunde se sin syster bakom huset där hon gick böjd över vinbärsbuskarna. Hennes syster som aldrig verkade sitta stilla och sysslolös. Nu fyllde hon hinken med de röda bären som skulle kokas till kräm och serveras med gräddmjölk efter middagsmaten. Solveig drog koftan tätare intill sig trots solskenet. Hon hade velat berätta hela sommaren men de ljusa morgnarna, doften av smultron och gulmåra, vemodet i kornfältens risslande hade hela tiden fört henne tillbaka till hennes tystnad. Till tystnaden och mörkret som växte trots dagarnas ljusa och lätta oändlighet. Hon drog med handen över ögonen och tittade bort. Lyssnade till påfåglarna som hennes far envisades med att hålla i trädgården. Såg bortåt kyrkan där platsen till familjegraven redan var utsedd alldeles utanför porten. Ännu visste ingen att Solveig skulle bli det första namnet att ristas in på stenen några veckor senare.

Hon tog ändå lite bärkräm till efterätt. Lät gräddmjölken rinna ur tillbringaren och ner längs med tallrikssidan. Silverskeden smakade elektriskt mot tungan och hon lät skedbladet vila mot tallriken. Hennes far såg på henne över bordet och hon knep ihop fötterna runt stolsbenen, lindade sina egna ben runt stolens och skeden darrade till mot porslinet.

En blivande författares vardag

Redan innan jag hunnit med att skicka in manuset till alla förlag jag har på min lista så damp första refuseringen ner i inkorgen. Det här med att vänta på svar från förlag är både nervöst, roligt och tålamodsprövande. Vissa svarar fort efter bara några veckor, andra åter tar månader på sig. De flesta brukar svara efter 2-3 månader så när första svaret dök upp bara 14 dagar efter att jag skickat in manuset så blev jag lite förvånad eftersom svaret kom från ett av de största förlagen och som vanligtvis brukar ta just 2-3 månader på sig. Jag tyckte att de uttryckte sig positivt trots refuseringen och den korta svarstiden tolkar jag som att de valde att läsa mitt manus snabbt eftersom de kom ihåg mina tidigare manus och trots refuseringar ändå ser potential hos mina texter.


Det gäller att tänka positivt!


Jag måste också skriva en text till nu på onsdag då jag för första gången deltar i ett skrivande sällskap som träffas några gånger om året. Jag blev nyligen tillfrågad om jag ville vara med och om det inte är ett hemligt sällskap med mystiska regler så berättar jag mer om träffen senare. Temat för nästa träff är svid och svina och jag har ännu inte börjat skriva något men har funderat en hel del och tror att jag ska försöka skriva en passage till manuset jag håller på med nu. Resultatet kan ni läsa här senare.


Sedan måste jag fortsätta att skicka in manuset igen. Det tog stopp efter första omgången och det var mycket roligare att sitta i trädgården, gräva i köksträdgården, betrakta de två yngsta katternas framfart i körsbärsträden, dricka kall öl och låta tankarna fara åt det håll de drog sig.


Och så måste ju Solveig få komma till tals också. Nu har hon varit ganska tyst ett tag även om jag hör henne viska till mig ibland. Jag ser henne stå lutad över diskbänken med en spann potatis som ska skalas. Hennes ljusa hår som en vit hägring i kökets halvdager dit gårdens dräng gjort sig ett ärende och nu sitter med en kopp kaffe fast han borde förbereda utfodringen och se till kalvarna. Från ovanvåningen hörs en radio med de senaste nyheterna från kriget. Vattnet blir alltmer brungrumligt och de sista potatisarna får Solveig leta efter bland skalrester och jord. Drängen skrattar när en potatis rullar över golvet och hamnar under vedspisen som står tyst och kall nu under sommaren. Solveig skrattar också men tystnar när hennes mor plötsligt står i dörren. Radion tystnar också den; Solveigs far är klar med nyheterna och gör sig redo för sin runda ner till stallet innan middagen står uppdukad i salongen klockan sex. Då har Solveig kokat potatisen och fått hjälp av sin syster att värma på steken från i söndags och vispa ihop pepparrotsgrädde med nyklippt dill i. När de senare sitter med kaffet och de inlagda plommonen från i fjol sitter Solveig och betraktar tornet på kyrkan som syns mellan gardinernas spetsar. Hon vet det inte nu men snart kommer hon inte att kunna se kyrkan längre.

Manus på väg

Sedan sista inlägget har jag lagt sista ordet vid mitt manus. Satt den sista punkten och flyttat det sista semikolonet. Våndats en sista gång över huruvida jag borde ändra slutet igen eller låta solen gå upp som den faktiskt gör.

Och nu är manuset på väg ut i världen, nåja Sverige, för att landa hos en skara väl utvalda bokförlag. Just nu har åtta manus skickats in som filer och fler återstår. De som vill ha manus insänt i pappersform får vänta lite tills jag köpt nytt bläck till skrivaren.

Jag har dessutom hunnit med en träff med bokcirkeln jag är med i och i söndags träffades vi hemma hos mig och drack te, åt scones och diskuterade Edith Södergrans lyrik samt den minst sagt omfångsrika romanen Buddenbrooks av Thomas Mann som vi kom på att alla läst nyligen.

Och jag har också hunnit med att boktipsa i radion. Igår åkte jag till radiostudion hos P4 Kristianstad och ett smakprov på hur det lät kan ni lyssna på här: Bokklubben i P4 Kristianstad. Det brukar bli 4-5 gånger om året som jag har möjlighet att delta och att prata om böcker är verkligen kul.

Nu återstår fler bokförlag att skicka in manuset till och sedan är det bara till att vänta. Under tiden kommer det nya manuset jag jobbar med att få tid och utrymme att börja växa och ta form. Jag tror jag ska försöka berätta historien på ett annat sätt än jag först tänkt mig. Och jag ska också prova att låta språket i romanen låta annorlunda än det brukar när jag skriver.

Men först en till skiva av surdegsbrödet jag bakade igår!

Ett helt liv

Ja det är titeln på min senast lästa bok. Ett helt liv av den österrikiske författaren Robert Seethaler och utgiven på Thorén & Lindskog 2016 i översättning av Jörn Lindskog.


En intensiv kortroman på 130 sidor där Andreas Eggers hela liv ryms. Som fyraåring och föräldralös kommer han strax efter sekelskiftet 1900 till dalen i Österrike där han får bo hos sin moster och hennes man och deras barn. En barndom som präglas av ensamhet och kamp för att inte försvinna bland sina styvsyskon. När styvfadern en dag slår för hårt med hasselspöt knäcks lårbenshalsen och skadan får Eggers att halta resten av sitt liv. Trots detta blir han starkare än de flesta och kan bära bortsprungna getter på axlarna och gräva upp de största stenarna ur åkermarken.


När företaget som bygger linbanor i alperna anländer med lastbilar och arbetskraft till dalen förändras livet för Andreas Eggers. Han tar arbete hos Bittermann & Söhne och träffar så småningom Marie som ger honom stor lycka men också svår sorg.


Andreas Eggers tillbringar i stort sett hela sitt liv i dalen; med undantag för åren i ryskt fångläger under andra världskriget lever han sina dagar med bergen som sällskap. Andreas Eggers är inte mannen som slösar med orden. Men på insidan finns många känslor som han ändå måste försöka ge uttryck för; ibland med hjälp av brinnande bokstäver på bergssidan, ibland med ett brev till en död skrivet med den största möda och sedan begravt oläst i jorden.

Så småningom blir Andreas dalens mest anlitade guide och tar med turister på vandringar i bergen. Ensamheten går ständigt bredvid honom samtidigt som nittonhundratalet tar stora kliv framåt med elektricitet, månlandningar och television. Dalen med sina människor ser hur Andreas åldras och alltmer drar sig undan.


Andreas Eggers slutar sina dagar en natt i februari när bara månskenet lyser upp hans ansikte. Stearinljusen är slut och i tystnaden kan han höra sitt hjärta slå. Han lyssnar efter nästa hjärtslag men det enda som hörs är tystnaden.