Sakta och ännu ganska osäkert växer manuset. Några kapitel är helt klara i nuvarande version, andra består än så länge av korta anteckningar som senare skall fyllas ut. Jag vet precis hur jag vill att romanen skall se ut i färdigt skick men vägen dit verkar ta mig på okända avvägar och lura in mig på små stigar jag inte känner till.
Vissa stigar leder fram till en glänta med en klar skogstjärn kantad med fuktigt starrgräs. Andra åter lämnar mig i en mörk och dyster svacka i en granskog där marken är torr och ofruktsam. Att välja rätt väg är i det här läget inte alltid helt rätt, för romanen behöver ju både ljus och mörker.
Solveig ska snart konfirmeras. Det är pingst 1943 och hon har några månader kvar av sitt liv. Jag vet också vad hon kommer att göra den sista lördagen hon lever. Nu ska orden hitta fram och forma dessa viktiga dagar och händelser i hennes liv.
Jag inväntar dessutom fortfarande svar från de flesta av de förlag som jag postat manuset till. Det känns som om jag befinner mig i blivande författares Limbo; ett evigt tillstånd av orolig väntan på beskedet om ett antagande.
Men hur det nu går med mitt förra manus så befinner jag mig numera i mitt nya. Efter en viss tid så är det som om jag lämnar texten jag arbetat tillsammans med under flera år och istället flyttar in i den nya texten. Som ett djur som stöter bort sin avkomma så den tvingas stå på egna ben.
Idag hoppas jag kunna färdigställa ett kapitel jag påbörjade igår, ett av sju mindre kapitel som tillsammans bildar en helhet och ger en familjs bild av sin gemensamma förlust.
Ty allt skall de förlora!
söndag 13 augusti 2017
tisdag 1 augusti 2017
1-års jubileum!
Ett år idag sedan jag postade första inlägget på bloggen. Ett år som gått fort och bjudit på stora förändringar i mitt liv, funderingar kring mitt skrivande, drömmar om debuten och sömnlösa nätter.
Så mycket som hänt och ändå känns det som jag står stilla och trampar vatten.
Men när jag summerar året så har jag faktiskt hunnit med 48 inlägg, nästan 1 i veckan! Och ni som hittar hit blir fler och fler, rekordinlägget har haft över 1000 besökare. Jag har skrivit om mina 3 namnsdagar, den långa väntan på lektörsutlåtandet, det stora Tvivlet som då och då står bakom mig och viskar fula ord och jag har delat med mig av dagliga funderingar kopplade till skrivandet.
Och så har vi ju Solveig! Huvudpersonen i mitt pågående skrivprojekt; ett manus som i dagsläget hunnit växa till 20 sidor. En lång väg kvar med andra ord men jag vet att vi kommer att klara det, Solveig och jag.
Fast, svårt är det allt ibland. Som det här med berättelsens ton. Ett återkommande problem som jag flera gånger får tvinga mig att skriva mig igenom och fram till för annars skulle jag stanna efter kanske precis de där första 20 sidorna. I förrgår var jag på en konsert och lyssnade till Sophie Zelmani ackompanjerad av piano och stråkar och det var så vackert och gripande och jag funderade mycket över att hitta rätt toner när jag satt där. Att hitta fram till just den rätta tonen som ska hålla manuset igenom och inte kännas falsk eller överspelad.
Kanske har jag redan hittat fram till den rätta tonen. Kanske behöver jag bara lyssna till Solveig för att veta att jag inte spelar falskt. Kanske finns tonen i trädgården där påfåglarna går och Solveig plockar en bukett med gulmåra?
Jag fortsätter helt enkelt att lyssna!
Så mycket som hänt och ändå känns det som jag står stilla och trampar vatten.
Men när jag summerar året så har jag faktiskt hunnit med 48 inlägg, nästan 1 i veckan! Och ni som hittar hit blir fler och fler, rekordinlägget har haft över 1000 besökare. Jag har skrivit om mina 3 namnsdagar, den långa väntan på lektörsutlåtandet, det stora Tvivlet som då och då står bakom mig och viskar fula ord och jag har delat med mig av dagliga funderingar kopplade till skrivandet.
Och så har vi ju Solveig! Huvudpersonen i mitt pågående skrivprojekt; ett manus som i dagsläget hunnit växa till 20 sidor. En lång väg kvar med andra ord men jag vet att vi kommer att klara det, Solveig och jag.
Fast, svårt är det allt ibland. Som det här med berättelsens ton. Ett återkommande problem som jag flera gånger får tvinga mig att skriva mig igenom och fram till för annars skulle jag stanna efter kanske precis de där första 20 sidorna. I förrgår var jag på en konsert och lyssnade till Sophie Zelmani ackompanjerad av piano och stråkar och det var så vackert och gripande och jag funderade mycket över att hitta rätt toner när jag satt där. Att hitta fram till just den rätta tonen som ska hålla manuset igenom och inte kännas falsk eller överspelad.
Kanske har jag redan hittat fram till den rätta tonen. Kanske behöver jag bara lyssna till Solveig för att veta att jag inte spelar falskt. Kanske finns tonen i trädgården där påfåglarna går och Solveig plockar en bukett med gulmåra?
Jag fortsätter helt enkelt att lyssna!
lördag 22 juli 2017
Storstädning och blomsterbuketter
Ute blåser sommarvind. Mitt skrivrum under taknocken och bakom vinden blir en fristad där vinden hörs men inte kommer åt mig. Blåsten som gjort mig på så dåligt humör idag fick till sist upp mig hit där jag nu skrivit 2 sidor på ett nytt kapitel. Inget ont som inte o.s.v.
Jag beskriver Solveigs familj i ett kapitel om storstädning och blomsterbuketter. Solveig tycker om att hjälpa till med städningen och en av hennes favoritsysslor är att plocka blommor till alla i familjen och sätta i vaser på deras rum när trasmattorna är vädrade, golven såpskurade och allting doftar friskt och nyvädrat. Hon känner sina syskon och föräldrar och ordnar buketterna utifrån deras personligheter. Till sig själv och systern blir det helst romantiska arrangemang i vitt och rosa, så här års med jasmin och rosor.
En av kvinnorna som kommer för att hjälpa till med storstädningen berättar om livet inne i Stockholm och Solveig suger i sig av alla berättelser om nattöppna caféer, ölhallar och tvivelaktiga inrättningar där hon aldrig skulle våga sätta sin fot. Och ändå drömmer hon om just detta, att ge sig ut i stadens vimmel där ingen vet vem hon är eller var hon bor.
Kanske kommer hon en dag iväg till Stockholm på egen hand och får uppleva något annat än de rutinmässiga inköpsturerna hon ibland får följa med fadern eller mamman på.
Nu ska jag själv hastigt plocka några blommor innan det bär iväg till middagsbjudning inne i stan. Om jag inte blåser bort först…
Jag beskriver Solveigs familj i ett kapitel om storstädning och blomsterbuketter. Solveig tycker om att hjälpa till med städningen och en av hennes favoritsysslor är att plocka blommor till alla i familjen och sätta i vaser på deras rum när trasmattorna är vädrade, golven såpskurade och allting doftar friskt och nyvädrat. Hon känner sina syskon och föräldrar och ordnar buketterna utifrån deras personligheter. Till sig själv och systern blir det helst romantiska arrangemang i vitt och rosa, så här års med jasmin och rosor.
En av kvinnorna som kommer för att hjälpa till med storstädningen berättar om livet inne i Stockholm och Solveig suger i sig av alla berättelser om nattöppna caféer, ölhallar och tvivelaktiga inrättningar där hon aldrig skulle våga sätta sin fot. Och ändå drömmer hon om just detta, att ge sig ut i stadens vimmel där ingen vet vem hon är eller var hon bor.
Kanske kommer hon en dag iväg till Stockholm på egen hand och får uppleva något annat än de rutinmässiga inköpsturerna hon ibland får följa med fadern eller mamman på.
Nu ska jag själv hastigt plocka några blommor innan det bär iväg till middagsbjudning inne i stan. Om jag inte blåser bort först…
torsdag 6 juli 2017
Kaprifoler och svett
Häromdagen när jag var ute i motionsspåret för att springa min mil drog ett okänt doftstråk förbi. Lite kryddigt, sött och somrigt. Men hur jag än letade bland mina olfaktoriska minnen kunde jag inte förstå vad det var för växt som doftade så. Den kom i stråk, försvann, dök upp igen efter någon kilometer för att åter försvinna. Jag föreställde mig en ovanlig och exotisk blomma som jag aldrig tidigare sett, tills jag tittade åt sidan och såg kaprifolen blomma vid mina fötter och insåg att jag visst mindes doften av kaprifol. Men just den här doften är inget jag minns från min barndom och kanske är det därför jag inte kunde härleda den direkt.
För Solveig, huvudkaraktären i mitt nya manus för er som inte lärt känna henne än, är det gulmåra som doften framför andra frambringar minnen från somrarna i hennes liv. Och så även för mig. Gulmåra tar mig med till barndomens somrar, promenader längs med den grusdammiga vägen ut till åkerfälten, smultron i dikesrenen och luften så het att den dallrade på andra sidan ån.
Men om man inte vet hur gulmåra doftar? Om man vuxit upp i en storstad och aldrig tillbringat någon sommar i närheten av en kohage där gulmåran trivs? Och hur är det med de som aldrig åkt tunnelbana i Stockholm, hur beskriver jag den doften för dem?
Detta funderade jag över under morgonens löprunda; hur jag med ord ska lyckas fånga något så ömtåligt och samtidigt starkt som ett doftminne.
Just nu skriver jag på ett kapitel där vi faktiskt kommer Solveigs hemlighet lite närmre. Hon har inte berättat allt för mig och jag vet ännu inte om hon har ett så stort förtroende för mig att hon kommer att göra det. Och kanske sviker jag henne om jag låter er få veta? Jag kan i alla fall berätta att hennes hemlighet inte är så otäck som jag först anade. Dock kommer hela hennes familj att gå i bitar om de får reda på den.
Huruvida Solveig hinner berätta för sin syster innan det är försent återstår att se. Kanske uppenbarar sig den lösningen under nästa löprunda?
För Solveig, huvudkaraktären i mitt nya manus för er som inte lärt känna henne än, är det gulmåra som doften framför andra frambringar minnen från somrarna i hennes liv. Och så även för mig. Gulmåra tar mig med till barndomens somrar, promenader längs med den grusdammiga vägen ut till åkerfälten, smultron i dikesrenen och luften så het att den dallrade på andra sidan ån.
Men om man inte vet hur gulmåra doftar? Om man vuxit upp i en storstad och aldrig tillbringat någon sommar i närheten av en kohage där gulmåran trivs? Och hur är det med de som aldrig åkt tunnelbana i Stockholm, hur beskriver jag den doften för dem?
Detta funderade jag över under morgonens löprunda; hur jag med ord ska lyckas fånga något så ömtåligt och samtidigt starkt som ett doftminne.
Just nu skriver jag på ett kapitel där vi faktiskt kommer Solveigs hemlighet lite närmre. Hon har inte berättat allt för mig och jag vet ännu inte om hon har ett så stort förtroende för mig att hon kommer att göra det. Och kanske sviker jag henne om jag låter er få veta? Jag kan i alla fall berätta att hennes hemlighet inte är så otäck som jag först anade. Dock kommer hela hennes familj att gå i bitar om de får reda på den.
Huruvida Solveig hinner berätta för sin syster innan det är försent återstår att se. Kanske uppenbarar sig den lösningen under nästa löprunda?
torsdag 29 juni 2017
En dag av törst
Att helt oförberedd snubbla in i ett gammalt minne kan vara välkommet men också ett bråddjupt hål av svartaste mörker. Kanske vill jag inte kännas vid vissa minnen, andra tar mig med till en sommardag med smultron uppträdda på strån och åter andra lämnar mig vid en avgrund.
Minnen. Längtan. Drömmar.
Törst.
Solveig känner en törst som hon inte vet hur hon skall släcka. Hon läser ofta ur Karin Boyes samling Härdarna från 1927 där dikten I rörelse finns med. Och raden "Den bästa dagen är en dag av törst" kan hon inte riktigt förstå. Själv vill hon inte känna törsten som river och hotar att spränga hennes inre. Hon vill släcka törsten men vet inte hur eller med vad.
Minnen. Längtan. Drömmar.
Något som drar och lockar. Något som stöter ifrån och bort. Och så står hon där vid avgrunden framför ett minne. Hon skulle kunna backa. Hon skulle kunna stå kvar och balansera på randen till stupet. Hon skulle kunna luta sig framåt och låta sin kropp falla ned i minnet.
Jag skriver just nu ett kapitel om Solveigs törst och vet ännu inte hur hon kommer att hantera sina minnen. Vad hon kommer att göra med sin längtan. Var hennes drömmar kommer att föra henne. Vad som till sist kanske lyckas släcka hennes törst. Eller förblir hon törstig?
Jag försöker finna rätt ord att släcka Solveigs törst med. Kanske är det havet? Kanske begär hon bara vågorna att dricka av? Eller är det den daggvåta mossan under eken? Trädgårdens sura körsbär eller krusbärsbuskarna bakom ladugården? Gulmårans vemod? Pojken hon mötte i handelsboden?
Eller bär hon på en hemlighet som inte är min att avslöja?
Minnen. Längtan. Drömmar.
Törst.
Solveig känner en törst som hon inte vet hur hon skall släcka. Hon läser ofta ur Karin Boyes samling Härdarna från 1927 där dikten I rörelse finns med. Och raden "Den bästa dagen är en dag av törst" kan hon inte riktigt förstå. Själv vill hon inte känna törsten som river och hotar att spränga hennes inre. Hon vill släcka törsten men vet inte hur eller med vad.
Minnen. Längtan. Drömmar.
Något som drar och lockar. Något som stöter ifrån och bort. Och så står hon där vid avgrunden framför ett minne. Hon skulle kunna backa. Hon skulle kunna stå kvar och balansera på randen till stupet. Hon skulle kunna luta sig framåt och låta sin kropp falla ned i minnet.
Jag skriver just nu ett kapitel om Solveigs törst och vet ännu inte hur hon kommer att hantera sina minnen. Vad hon kommer att göra med sin längtan. Var hennes drömmar kommer att föra henne. Vad som till sist kanske lyckas släcka hennes törst. Eller förblir hon törstig?
Jag försöker finna rätt ord att släcka Solveigs törst med. Kanske är det havet? Kanske begär hon bara vågorna att dricka av? Eller är det den daggvåta mossan under eken? Trädgårdens sura körsbär eller krusbärsbuskarna bakom ladugården? Gulmårans vemod? Pojken hon mötte i handelsboden?
Eller bär hon på en hemlighet som inte är min att avslöja?
söndag 25 juni 2017
I denna ljuva sommartid
Vi är på andra sidan Sommarsolståndet och året har redan börjat sin resa mot mörkret. Evigheten i årstiderna och det oundvikliga vemodet inför varje årstid som passerar men också längtan efter det som kommer. Jag har alltid älskat hösten och alla mina manus har på något vis utspelat sig under hösten eller haft starka kopplingar till den.
När jag var ute i motionsspåret för någon vecka sedan drog ett doftstråk från gulmåra förbi och jag tänkte på Solveig och hur mycket hon älskar just den doften. Honungssöt sommar. Men också något av förruttnelse och förgänglighet.
Något helt nytt kapitel i romanen har det inte blivit. Sommar innebär många och svåra frestelser för mitt skrivande, alltid finns något att göra utomhus som drar mig från skrivbordet som dessutom blivit täckt av allsköns småsaker och papper så datorn knappt får plats.
Men jag har börjat skissa på ett kapitel där Solveig beskriver sin familj. En familj som i sommartid äter bärkräm till efterrätt med gräddmjölk till. En familj där mörkret ruvar bakom gula träfasader. En familj som inte lyckas behålla lyckan. En helt vanlig familj.
Just nu läser jag noveller av David Means, Blandade bränder i översättning av Andreas Vesterlund och utgiven av Bakhåll 2012. Och jag vill inte fortsätta läsa novellerna för jag vet att de kommer att sluta illa. Och just därför kan jag absolut inte sluta. Våldet som inte viker undan för någons smärta. Mörkret som inte går att gömma sig i. Nattluftens fukt i en järnvägstunnel.
Läsning som är plågsam och obehaglig och alldeles omöjlig att lägga ifrån sig. Ord som inspirerar och manar mig framåt. Ord som inte viker undan eller låter sig strykas medhårs. Ord som letar sig in till Solveigs värld där gulmåran förgäves försöker betvinga skuggorna som drar in genom vita spetsgardiner.
När jag var ute i motionsspåret för någon vecka sedan drog ett doftstråk från gulmåra förbi och jag tänkte på Solveig och hur mycket hon älskar just den doften. Honungssöt sommar. Men också något av förruttnelse och förgänglighet.
Något helt nytt kapitel i romanen har det inte blivit. Sommar innebär många och svåra frestelser för mitt skrivande, alltid finns något att göra utomhus som drar mig från skrivbordet som dessutom blivit täckt av allsköns småsaker och papper så datorn knappt får plats.
Men jag har börjat skissa på ett kapitel där Solveig beskriver sin familj. En familj som i sommartid äter bärkräm till efterrätt med gräddmjölk till. En familj där mörkret ruvar bakom gula träfasader. En familj som inte lyckas behålla lyckan. En helt vanlig familj.
Just nu läser jag noveller av David Means, Blandade bränder i översättning av Andreas Vesterlund och utgiven av Bakhåll 2012. Och jag vill inte fortsätta läsa novellerna för jag vet att de kommer att sluta illa. Och just därför kan jag absolut inte sluta. Våldet som inte viker undan för någons smärta. Mörkret som inte går att gömma sig i. Nattluftens fukt i en järnvägstunnel.
Läsning som är plågsam och obehaglig och alldeles omöjlig att lägga ifrån sig. Ord som inspirerar och manar mig framåt. Ord som inte viker undan eller låter sig strykas medhårs. Ord som letar sig in till Solveigs värld där gulmåran förgäves försöker betvinga skuggorna som drar in genom vita spetsgardiner.
måndag 5 juni 2017
Påfåglar
Den förra texten, Gulmåra och svinborst, visade sig bli ett kapitel i manuset om Solveig. Trots att kapitlet inte är så omfångsrikt när det gäller antalet ord så har jag förstått att texten lämnar många frågor. Själv undrade jag lite över varför Solveig inte tycker om påfåglarna som hennes pappa håller i trädgården och här har hon nu berättat för mig om en händelse för många år sedan, sommaren 1943. Men fler frågor finns att besvara och nya skapas. Vems är dagboken som hon hittade och läste hon i den? Kapitlet är inte färdigt ännu, Solveig har nämligen lite mer att berätta för mig.
Om det inte hade varit för påfåglarna kanske hon aldrig hade hittat dagboken. Men dörrarna in till den mörka hallen stod öppna och två av tupparna hade gått in och ställt sig med uppslagna stjärtfjädrar framför golvspegeln. Med korgen i ena handen och en trave linneservetter i den andra snubblade hon nästan över den närmsta fågeln som väste och vände sig mot henne. Stjärtfjädrarna darrade och hon kunde inte släppa den hypnotiska mängden av ögonliknande fläckar med blicken. Korgen var full med tomma flaskor och hennes mor skulle hitta en vass skärva under en byrå sommaren efter när de bonade golvet. Matilda skulle lägga skärvan i sitt syskrin under rullarna med sytråd och stoppgarn och låta fingrarna försiktigt treva över de vassa kanterna när hon satt med sin sömnad om aftonen - alltid med ansiktet vänt mot fönstret så kyrkan syntes bakom parkens träd.
Om det inte hade varit för påfåglarna kanske hon aldrig hade hittat dagboken. Men dörrarna in till den mörka hallen stod öppna och två av tupparna hade gått in och ställt sig med uppslagna stjärtfjädrar framför golvspegeln. Med korgen i ena handen och en trave linneservetter i den andra snubblade hon nästan över den närmsta fågeln som väste och vände sig mot henne. Stjärtfjädrarna darrade och hon kunde inte släppa den hypnotiska mängden av ögonliknande fläckar med blicken. Korgen var full med tomma flaskor och hennes mor skulle hitta en vass skärva under en byrå sommaren efter när de bonade golvet. Matilda skulle lägga skärvan i sitt syskrin under rullarna med sytråd och stoppgarn och låta fingrarna försiktigt treva över de vassa kanterna när hon satt med sin sömnad om aftonen - alltid med ansiktet vänt mot fönstret så kyrkan syntes bakom parkens träd.
Bara två flaskor klarade sig. Resten exploderade mot de hårda och blankbonade stenarna och hon kände hur det skvätte glasdamm och splitter mot de bara benen. Servetterna lyckades hon lägga ifrån sig på bordet bredvid spegeln innan hon började backa, fortfarande fast i alla ögonen. Den andra fågeln rörde sig med ryckiga steg och ställde sig framför Solveig. Alla ögonen vibrerade, sög sig fast i henne, tvingade fram mörkret. Hon försökte vända sig om men snubblade när hon inte kunde släppa ögonen med blicken och ramlade baklänges.
Fjädrarnas feta doft. Näbbarna. Sporrarna som grävde sig in, som letade efter köttet. De var över henne och de var överallt. Hon kunde inte höra om hon skrek. Vingarna slog runtomkring henne. Från taket svängde lampkronan sakta i vinddraget från de öppna dörrarna som borde varit stängda. Som alltid skulle vara stängda.
Så klev den ena fågeln av henne. Hon såg hur den gick mot ljuset där ute, hur den tycktes stå stilla ett ögonblick innan den försvann. Och som om den kvarvarande fågeln tröttnat klev också den av hennes kropp och gick ut, lämnade henne på golvet med några blodfläckar på klänningslivet och en rispa på kinden. Hon hade skurit sig i handflatan och det sved när hon slickade på såret - rös när hon kände järnsmaken i munnen.
Hon tog sig upp. Måste ta sig upp.
Hon tog sig upp. Måste ta sig upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)