1/5, 25 sidor, 41.066 tecken inklusive blanksteg

Så långt har jag kommit med mitt nya manus och jag insåg just att jag kommit längre än jag faktiskt trodde.

Efter en natt med storm utanför och regnbyar som piskat mot huset har jag tillbringat dagen hemma. Lite hastigt kunde jag ta ledigt från biblioteksjobbet idag och för första gången på länge haft en vanlig vardag helt för mig själv. Belöningen blev två A4 och fler ord väntar innan natten lägrar sig över Österlen.

Funderar över tiden i manuset. Linjär eller ickelinjär? Kommer kapitlen som jag hittills skrivit fungera som jag tänkt mig, som noveller insatta i en större helhet? Eller behöver berättelsen en tydligare struktur ordnad från A till Ö?

Tyvärr har min sekreterare somnat på sin post och kan inte vara behjälplig i frågan. När hon vaknar kommer hon helt hastigt tvätta sig innan hon hoppar ned från stolen och filten hon ligger på och gå ned till köket och högljutt kräva mat innan hon kanske går ut en mycket kort stund i den blåsiga trädgården.

Sekreteraren heter Solveig, är 16 år och hårar mer än önskvärt. Just nu sover hon ihoprullad till en liten gulröd kanelbulle av päls. Stolen hon sover i är snart 100 år gammal och inköpt av min morfars föräldrar, enligt historien deras första gemensamma möbelinköp efter giftermålet och nu i stort behov av en ny ryggbricka av flätad rotting. Tillverkad av Maison des Bambous på 170 Bd Haussmann i Paris har den alltid väckt min nyfikenhet och reslust.

Och vet ni, manusets Solveig drömmer också om att resa och se världen. Att uppleva livet på andra sidan kullarna kring gården där hon bor. Hon vet det inte än, men tyvärr kommer hon aldrig att komma dit hon önskar och det gör ont att veta att det är jag som skriver hennes död.

Att vänta är inte samma sak som att stå still

Läser just nu Theodor Kallifatides senaste roman Ännu ett liv, en självbiografisk roman om hans liv som en skrivande människa och känslan av att som 76-åring inte veta om det finns fler ord kvar. När jag sitter och läser om hur han efter ett helt liv står inför beslutet att kanske sluta skriva så känns det så märkligt långt bort från mig själv men samtidigt uppmuntrande; jag har ju i alla fall minst 31 år kvar på mig att debutera innan jag är lika gammal som Kallifatides. En hisnande avgrund mellan oss två, en väletablerad författare som debuterade på 60-talet, och jag som ännu inte debuterat och dessutom hunnit fylla 46 år. Samtidigt så många likheter i känslan av att behöva leva i, med och av ord och oron när orden inte finns där.


Mitt nya manus växer långsamt just nu. Alltför långsamt tycker jag. Och ändå blev det ett kapitel i lördags och början på ett nytt. Några korta anteckningar i söndags och tankar på det igår leder ändå texten framåt.


På söndag är det träff med bokcirkeln jag är med i. Vi läser Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika, en roman som oroar och skriver fram en mörk familjehistoria. Och sådan läsning ger mig så mycket kraft och inspiration att själv fortsätta i sökandet efter orden som skall ta mitt manus framåt och vidare.


Nästa vecka är det dags att träffa de andra medlemmarna i skrivargruppen 8 fat som träffas på Brösarps gästis några gånger om året. Orden Arv och Skumma skall denna gång inspirera till texter som vi sedan läser upp mellan faten som dukas fram i höstkvällen. Jag har börjat fundera på en novell kring detta och den lägger jag ut här efter torsdag nästa vecka.


Och sedan kommer Bokmässan. Två dagar tillbringar jag där i år, ännu inte som publicerad författare, men hoppas på många inspirerande möten, bl.a. Café Skriva som tidskriften Skriva anordnar under mässans alla dagar.


Och medan allt detta händer går jag runt och väntar på svar från bokförlagen och hoppas att det en dag skall ringa i telefonen...

Ordlöst skrivande

Eller kanske inte ordlöst, men ännu bara formuleringar i mitt huvud. De sista veckorna har jag haft svårt att få ur mig någonting. Precis när jag bestämt mig för att jag visst hade släppt taget om mitt förra manus och skulle lägga allt fokus på det nya så tappade jag styrfart igen. Och utan styrfart så går det väldigt vingligt. Men trots den låga hastigheten så rör sig ändå berättelsen framåt.

Ofta får jag en idé när jag inte alls är beredd på den. Kanske är det så för alla oss människor förresten. När vi kopplar av släpper kraven på produktivitet. Så när jag sitter där med morgonkaffet och vår äldsta katt i knät (hon heter förresten Solveig!) och tittar ut över åkerfälten om vädret tillåter och annars över bokhyllorna inomhus så säger plötsligt Solveig någonting (inte katten alltså) och jag vet inte vad jag ska svara, morgontrött och oförberedd som jag är. Ibland ligger papper och penna inom räckhåll, om inte gäller det att skapa en minnesbild så stark att jag senare kan plocka fram den igen och omforma den av ord. Och just sådana scener, födda ur ett ögonblicks avskalad ouppmärksamhet, brukar bli väldigt laddade senare i texten.

Just en sådan minnesbild fick jag härom morgonen med Solveig i knät och en halvt urdrucken kopp kaffe på bordet bredvid. En bild av hur Solveigs pappa lägger undan sin döda dotters konfirmationspresent han köpt till henne några månader tidigare. En ring av tunt guld med en liten vitemaljerad tusensköna. Han finner ringen några veckor efter begravningen på ett ställe som väcker oro och skuld. Han hade letat efter ringen, hela familjen hade letat utan att finna den, och nu har de begravt Solveig utan ringen. Vad gör man med en sådan upptäckt? Kommer han att berätta för sin fru och för sina barn att han hittat ringen - och framförallt var han hittade den - eller behåller han ringen och gömmer den där hans andra hemligheter redan vilar?

Just nu står han vid sitt skrivbord och snurrar långsamt ringen mellan sina fingrar. Tvekar mellan lönnfacket i den svarta klaffbyrån eller hustruns varma och kupade hand.

En liten tusensköna som aldrig kommer att blomma på Solveigs finger mer.

En solig glänta eller mörk granskog

Sakta och ännu ganska osäkert växer manuset. Några kapitel är helt klara i nuvarande version, andra består än så länge av korta anteckningar som senare skall fyllas ut. Jag vet precis hur jag vill att romanen skall se ut i färdigt skick men vägen dit verkar ta mig på okända avvägar och lura in mig på små stigar jag inte känner till.

Vissa stigar leder fram till en glänta med en klar skogstjärn kantad med fuktigt starrgräs. Andra åter lämnar mig i en mörk och dyster svacka i en granskog där marken är torr och ofruktsam. Att välja rätt väg är i det här läget inte alltid helt rätt, för romanen behöver ju både ljus och mörker.

Solveig ska snart konfirmeras. Det är pingst 1943 och hon har några månader kvar av sitt liv. Jag vet också vad hon kommer att göra den sista lördagen hon lever. Nu ska orden hitta fram och forma dessa viktiga dagar och händelser i hennes liv.

Jag inväntar dessutom fortfarande svar från de flesta av de förlag som jag postat manuset till. Det känns som om jag befinner mig i blivande författares Limbo; ett evigt tillstånd av orolig väntan på beskedet om ett antagande.

Men hur det nu går med mitt förra manus så befinner jag mig numera i mitt nya. Efter en viss tid så är det som om jag lämnar texten jag arbetat tillsammans med under flera år och istället flyttar in i den nya texten. Som ett djur som stöter bort sin avkomma så den tvingas stå på egna ben.

Idag hoppas jag kunna färdigställa ett kapitel jag påbörjade igår, ett av sju mindre kapitel som tillsammans bildar en helhet och ger en familjs bild av sin gemensamma förlust.

Ty allt skall de förlora!

1-års jubileum!

Ett år idag sedan jag postade första inlägget på bloggen. Ett år som gått fort och bjudit på stora förändringar i mitt liv, funderingar kring mitt skrivande, drömmar om debuten och sömnlösa nätter.


Så mycket som hänt och ändå känns det som jag står stilla och trampar vatten.


Men när jag summerar året så har jag faktiskt hunnit med 48 inlägg, nästan 1 i veckan! Och ni som hittar hit blir fler och fler, rekordinlägget har haft över 1000 besökare. Jag har skrivit om mina 3 namnsdagar, den långa väntan på lektörsutlåtandet, det stora Tvivlet som då och då står bakom mig och viskar fula ord och jag har delat med mig av dagliga funderingar kopplade till skrivandet.


Och så har vi ju Solveig! Huvudpersonen i mitt pågående skrivprojekt; ett manus som i dagsläget hunnit växa till 20 sidor. En lång väg kvar med andra ord men jag vet att vi kommer att klara det, Solveig och jag.


Fast, svårt är det allt ibland. Som det här med berättelsens ton. Ett återkommande problem som jag flera gånger får tvinga mig att skriva mig igenom och fram till för annars skulle jag stanna efter kanske precis de där första 20 sidorna. I förrgår var jag på en konsert och lyssnade till Sophie Zelmani ackompanjerad av piano och stråkar och det var så vackert och gripande och jag funderade mycket över att hitta rätt toner när jag satt där. Att hitta fram till just den rätta tonen som ska hålla manuset igenom och inte kännas falsk eller överspelad.


Kanske har jag redan hittat fram till den rätta tonen. Kanske behöver jag bara lyssna till Solveig för att veta att jag inte spelar falskt. Kanske finns tonen i trädgården där påfåglarna går och Solveig plockar en bukett med gulmåra?


Jag fortsätter helt enkelt att lyssna!

Storstädning och blomsterbuketter

Ute blåser sommarvind. Mitt skrivrum under taknocken och bakom vinden blir en fristad där vinden hörs men inte kommer åt mig. Blåsten som gjort mig på så dåligt humör idag fick till sist upp mig hit där jag nu skrivit 2 sidor på ett nytt kapitel. Inget ont som inte o.s.v.

Jag beskriver Solveigs familj i ett kapitel om storstädning och blomsterbuketter. Solveig tycker om att hjälpa till med städningen och en av hennes favoritsysslor är att plocka blommor till alla i familjen och sätta i vaser på deras rum när trasmattorna är vädrade, golven såpskurade och allting doftar friskt och nyvädrat. Hon känner sina syskon och föräldrar och ordnar buketterna utifrån deras personligheter. Till sig själv och systern blir det helst romantiska arrangemang i vitt och rosa, så här års med jasmin och rosor.

En av kvinnorna som kommer för att hjälpa till med storstädningen berättar om livet inne i Stockholm och Solveig suger i sig av alla berättelser om nattöppna caféer, ölhallar och tvivelaktiga inrättningar där hon aldrig skulle våga sätta sin fot. Och ändå drömmer hon om just detta, att ge sig ut i stadens vimmel där ingen vet vem hon är eller var hon bor.

Kanske kommer hon en dag iväg till Stockholm på egen hand och får uppleva något annat än de rutinmässiga inköpsturerna hon ibland får följa med fadern eller mamman på.

Nu ska jag själv hastigt plocka några blommor innan det bär iväg till middagsbjudning inne i stan. Om jag inte blåser bort först…

Kaprifoler och svett

Häromdagen när jag var ute i motionsspåret för att springa min mil drog ett okänt doftstråk förbi. Lite kryddigt, sött och somrigt. Men hur jag än letade bland mina olfaktoriska minnen kunde jag inte förstå vad det var för växt som doftade så. Den kom i stråk, försvann, dök upp igen efter någon kilometer för att åter försvinna. Jag föreställde mig en ovanlig och exotisk blomma som jag aldrig tidigare sett, tills jag tittade åt sidan och såg kaprifolen blomma vid mina fötter och insåg att jag visst mindes doften av kaprifol. Men just den här doften är inget jag minns från min barndom och kanske är det därför jag inte kunde härleda den direkt.

För Solveig, huvudkaraktären i mitt nya manus för er som inte lärt känna henne än, är det gulmåra som doften framför andra frambringar minnen från somrarna i hennes liv. Och så även för mig. Gulmåra tar mig med till barndomens somrar, promenader längs med den grusdammiga vägen ut till åkerfälten, smultron i dikesrenen och luften så het att den dallrade på andra sidan ån.

Men om man inte vet hur gulmåra doftar? Om man vuxit upp i en storstad och aldrig tillbringat någon sommar i närheten av en kohage där gulmåran trivs? Och hur är det med de som aldrig åkt tunnelbana i Stockholm, hur beskriver jag den doften för dem?

Detta funderade jag över under morgonens löprunda; hur jag med ord ska lyckas fånga något så ömtåligt och samtidigt starkt som ett doftminne.

Just nu skriver jag på ett kapitel där vi faktiskt kommer Solveigs hemlighet lite närmre. Hon har inte berättat allt för mig och jag vet ännu inte om hon har ett så stort förtroende för mig att hon kommer att göra det. Och kanske sviker jag henne om jag låter er få veta? Jag kan i alla fall berätta att hennes hemlighet inte är så otäck som jag först anade. Dock kommer hela hennes familj att gå i bitar om de får reda på den.

Huruvida Solveig hinner berätta för sin syster innan det är försent återstår att se. Kanske uppenbarar sig den lösningen under nästa löprunda?