Sedan sist har jag träffat min förläggare och pratat om den kommande utgivningen. Det börjar äntligen kännas mer verkligt att jag faktiskt fått mitt manus antaget nu när jag vet mer om vad som kommer att ske. Jag längtar efter stunden när jag för första gången ser mitt manus efter sättningen och ser hur texten ter sig så som den kommer att tryckas i bokform. Och givetvis stunden när jag håller min roman i händerna och faktiskt kan känna doften av mina ord!
Men än är jag inte där och innan det blir dags att börja arbeta med manuset igen så ska jag besöka Göteborg och releasen för en av förlagets nya böcker, Göteborgs schamaner av Johan Nilsson, och sedan är det dags för Göteborg igen när Bokmässan går av stapeln den 27-30 september. Kanske ses vi där i vimlet?
Och en krönika har jag också hunnit skriva. Den publiceras i På Österlen i septembernumret. September som är min favoritmånad. Klara morgnar med lättande dimma. Nedfallna äpplen i daggvått gräs. Folktomma stränder. Mörkret utanför skrivrummets fönster i kvällningen. En deckare från 1957 framför brasan.
Hej då augusti, vi ses om ett år!
fredag 31 augusti 2018
måndag 20 augusti 2018
Ensam utanför orden
Ja, jag känner mig just så nu, utanför orden, oförmögen att uppleva delaktighet med en pågående text. Och jag vet att jag skrivit om det förut på bloggen och jag vet att det kommer att gå över, och ändå är det frustrerande och skrämmande att inte ha en text att arbeta med.
Jag brukar kunna lösa mig själv från förtrollningen genom att läsa och nu på morgonen började jag plocka på mig böcker ur det egna biblioteket för att locka fram det som ligger förborgat i min själ, min hjärna och i mina fingertoppars längtan efter tangenterna (bara av att skriva det här mår jag faktiskt bättre). Tände några stearinljus, lutade mig tillbaka och hoppades på ett mirakel. En till hälften utläst bok ligger nu ensam kvar och väntar på att bli utläst men tyvärr är den en besvikelse så långt, kanske vänder det efter baksidestextens utlovade katastrof. Jag behöver någonting mer, någonting annat, något jag känner igen och samtidigt förundras över.
Kanske behöver jag den där inspirationen som jag lite föraktfullt brukar köra över med envisa timmar framför texten även om det inte kommer ut en enda bra mening? Rädslan över att jag har slut på berättelser jagar mig och hotar att sluka skrivandets falnande gnista. Är jag slut som författare innan det knappt börjat? Tänk om det bara blir en debutroman och sedan försvinner jag?
Tänk om jag skulle ta och lugna ned mig med en kopp kaffe i trädgården istället?
Sträcka ut handen och stryka över mjuk kattpäls.
Läsa klart boken och hoppas att katastrofen inträffar.
Plocka björnbär, städa skrivrummet och hänga upp tavlan som aldrig blivit upphängd?
Låta livet passera, likt bilen jag ser från skrivrummets fönster just nu, och lita på att både väg och mål är mödan värda.
Invänta orden som jag vet fyller varje vrå av mitt medvetande; ord som aldrig kommer att sina från sin källa och som alltid kommer att släcka min törst.
Jag tror faktiskt att till och med katten håller med mig!
Jag brukar kunna lösa mig själv från förtrollningen genom att läsa och nu på morgonen började jag plocka på mig böcker ur det egna biblioteket för att locka fram det som ligger förborgat i min själ, min hjärna och i mina fingertoppars längtan efter tangenterna (bara av att skriva det här mår jag faktiskt bättre). Tände några stearinljus, lutade mig tillbaka och hoppades på ett mirakel. En till hälften utläst bok ligger nu ensam kvar och väntar på att bli utläst men tyvärr är den en besvikelse så långt, kanske vänder det efter baksidestextens utlovade katastrof. Jag behöver någonting mer, någonting annat, något jag känner igen och samtidigt förundras över.
Kanske behöver jag den där inspirationen som jag lite föraktfullt brukar köra över med envisa timmar framför texten även om det inte kommer ut en enda bra mening? Rädslan över att jag har slut på berättelser jagar mig och hotar att sluka skrivandets falnande gnista. Är jag slut som författare innan det knappt börjat? Tänk om det bara blir en debutroman och sedan försvinner jag?
Tänk om jag skulle ta och lugna ned mig med en kopp kaffe i trädgården istället?
Sträcka ut handen och stryka över mjuk kattpäls.
Läsa klart boken och hoppas att katastrofen inträffar.
Plocka björnbär, städa skrivrummet och hänga upp tavlan som aldrig blivit upphängd?
Låta livet passera, likt bilen jag ser från skrivrummets fönster just nu, och lita på att både väg och mål är mödan värda.
Invänta orden som jag vet fyller varje vrå av mitt medvetande; ord som aldrig kommer att sina från sin källa och som alltid kommer att släcka min törst.
Jag tror faktiskt att till och med katten håller med mig!
måndag 6 augusti 2018
Hon har tydligen blivit jag
Så kan det gå när berättarperspektivet ändras. När jag plockade fram det påbörjade manuset som handlar om Clara upplevde jag att något saknades i berättelsen. En närhet. Så nu har jag skrivit om några sidor i manuset och ändrat hon till ett berättarjag som visar oss sin historia. Och jag tror det fungerar.
Jag känner mig både nyfiken men också rädd inför den här berättelsen. Den rymmer mycket mörker och Clara gör saker som gör ont att skriva om. Men just att byta perspektiv, att låta henne själv få berätta, tror jag är nödvändigt för att historien skall bli trovärdig.
Delar av det första utkastet går inte att använda och det är mycket som måste skrivas om. Händelser Clara inte kan känna till, eftersom det nu kommer att berättas ur hennes synvinkel, måste strykas. Och flera partier är helt enkelt onödiga och tråkiga, sådant jag ser direkt när jag läser manuset för första gången på långt mer än ett år.
I går kväll visste jag inte vad jag skulle skriva under dagens arbetspass. När ett manus är avslutat uppstår en både njutbar och nästan loj tid men också en tid av rädsla och oro; skall en ny berättelse födas djupt där inne i mig eller sitter jag tom framför datorn utan några ord?
Nu vet jag och Clara kommer nog att hålla mig sällskap ett bra tag framöver. Åtminstone tror jag det, för ännu är berättelsen lite viskande och undanglidande.
Men jag tror Claras röst kommer att bli starkare ju mer hon berättar för mig!
Jag känner mig både nyfiken men också rädd inför den här berättelsen. Den rymmer mycket mörker och Clara gör saker som gör ont att skriva om. Men just att byta perspektiv, att låta henne själv få berätta, tror jag är nödvändigt för att historien skall bli trovärdig.
Delar av det första utkastet går inte att använda och det är mycket som måste skrivas om. Händelser Clara inte kan känna till, eftersom det nu kommer att berättas ur hennes synvinkel, måste strykas. Och flera partier är helt enkelt onödiga och tråkiga, sådant jag ser direkt när jag läser manuset för första gången på långt mer än ett år.
I går kväll visste jag inte vad jag skulle skriva under dagens arbetspass. När ett manus är avslutat uppstår en både njutbar och nästan loj tid men också en tid av rädsla och oro; skall en ny berättelse födas djupt där inne i mig eller sitter jag tom framför datorn utan några ord?
Nu vet jag och Clara kommer nog att hålla mig sällskap ett bra tag framöver. Åtminstone tror jag det, för ännu är berättelsen lite viskande och undanglidande.
Men jag tror Claras röst kommer att bli starkare ju mer hon berättar för mig!
onsdag 1 augusti 2018
Bloggen fyller 2 år idag
Idag för två år sedan publicerade jag, inte helt utan oro, mitt första inlägg på bloggen. Då hade jag precis fått mitt manus antaget av ett hybridförlag som mot en summa på över 100.000 skulle ge ut mitt manus. En ansenlig summa men för någon som längtat efter en utgivning i flera år var den på något sätt överkomlig. Jag var till och med på anställningsintervju för att köra ut tidningar på söndagsnätter för att samla ihop till summan. Och det var där och då som jag insåg att jag måste synas i det enorma utbudet av skrivande människor och så föddes min blogg.
Nu avstod jag till sist från utgivningen och bestämde mig för att fortsätta sikta mot en traditionell utgivning. Men något behövde göras och det var nu jag hittade lektörstjänsten som Författarcentrum Öst erbjöd. Mot en högst rimlig kostnad fick jag mitt manus läst och försett med kommentarer på hur texten kunde förbättras. Detta var en fantastisk upplevelse och i november 2016 fick jag tillbaka mitt manus från lektören. I december tog jag ut sparad semester och under tre veckor skrev jag om manuset, lät det vila fram till våren då jag läste det igen, ändrade lite mer och den fjärde maj började jag skicka in manuset till förlag igen. Detta var sjätte gången jag skickade in ett av mina manus och redan efter två veckor damp den första refuseringen ned i inkorgen. Men jag fortsatte, letade upp nya förlag som jag inte skickat in till tidigare, skrev nya följebrev, sammandrag, mailade och postade i pappersform. Och under sommaren hittade jag ett för mig nytt förlag som från början gav ut översatt tyskspråkig litteratur men som nu även gav ut svensk originalliteratur.
Och jag väntade.
Förlagen hörde av sig under sommar och höst 2017. Refusering på refusering. Men en dag stod en förläggare på mitt arbete på biblioteket och sa att han läst mitt manus och att han tyckte om det. Han hade inte bestämt sig men lovade att höra av sig igen. När jag åkte hem från jobbet den kvällen hade jag fjärilar i hela kroppen, någon tyckte faktiskt om mitt manus!
Jag började samtidigt att fundera på nästa manus, det som jag nu är klar med och som handlar om Solveig. Till en början trevade jag efter rätt berättarröst men till slut lossnade det och skrivandet tog fart. Jag besökte Bokmässan i september och träffade den trevliga förläggaren igen. Jag hittade nya förlag att skicka in manuset till och fortsatte att drömma om ett JA som väl någon gång ändå måste komma. Eller?
2017 blev 2018. Några senkomna refuseringar som jag knappt orkade titta på. Men så i vintermörkret kom en inbjudan från Författarcentrum, ett erbjudande till oss som använt deras lektörstjänst att delta i en skrivarkurs i Stockholm i april. Jag anmälde mig och längtade till våren, till att ge mitt skrivande en injektion. Bo på Författarnas gästhem på Drottninggatan skulle jag också få göra. Men skrivarkursen blev inställd. Jag planerade ändå att åka upp, att ge mig själv och mitt skrivande en present och jag bokade tågbiljetter och började packa resväskan för att fredagen den trettonde bege mig upp till Stockholm och en helg på Författarnas gästhem.
Då hände det!
Två dagar innan avfärden till Stockholm kom ett mail från den trevliga förläggaren. I ämnesraden stod ett enda ord;
YES!
Han hade bestämt sig och ville ge ut mitt manus!
Helgen i Stockholm blev minst sagt omtumlande. Jag var förkyld med hög feber, fick skoskav, migrän och näsblod. Men jag hade fått ett ja från ett bokförlag. Mitt manus var antaget och min debutroman planerad att utkomma under 2019.
Så nu har jag undertecknat mitt första förlagsavtal och nästa år kommer du som läser mina ord här även att kunna ta del av min debutroman som Bokförlaget Thorén & Lindskog ger ut.
Två år tillsammans med min blogg har bjudit på många känslor där jag många gånger tvivlat på att mitt manus skulle hitta fram till rätt förlag. Men vet du, det behövs bara ett ja, det behövs bara ett förlag som vill satsa på dig. Så fortsätt skriv, fortsätt läsa och fortsätt tro på dig själv!
Nu har jag en ny roll att iträda, den som Författare. Jag kommer att ha fyllt 48 år innan jag debuterar men har sedan förhoppningsvis lika många år kvar att skriva om jag får behålla hälsa och förstånd.
Och vem vet vad jag skriver här om två år för att summera den här bloggens fyra första år?
Jag är lika nyfiken som Du!
Nu avstod jag till sist från utgivningen och bestämde mig för att fortsätta sikta mot en traditionell utgivning. Men något behövde göras och det var nu jag hittade lektörstjänsten som Författarcentrum Öst erbjöd. Mot en högst rimlig kostnad fick jag mitt manus läst och försett med kommentarer på hur texten kunde förbättras. Detta var en fantastisk upplevelse och i november 2016 fick jag tillbaka mitt manus från lektören. I december tog jag ut sparad semester och under tre veckor skrev jag om manuset, lät det vila fram till våren då jag läste det igen, ändrade lite mer och den fjärde maj började jag skicka in manuset till förlag igen. Detta var sjätte gången jag skickade in ett av mina manus och redan efter två veckor damp den första refuseringen ned i inkorgen. Men jag fortsatte, letade upp nya förlag som jag inte skickat in till tidigare, skrev nya följebrev, sammandrag, mailade och postade i pappersform. Och under sommaren hittade jag ett för mig nytt förlag som från början gav ut översatt tyskspråkig litteratur men som nu även gav ut svensk originalliteratur.
Och jag väntade.
Förlagen hörde av sig under sommar och höst 2017. Refusering på refusering. Men en dag stod en förläggare på mitt arbete på biblioteket och sa att han läst mitt manus och att han tyckte om det. Han hade inte bestämt sig men lovade att höra av sig igen. När jag åkte hem från jobbet den kvällen hade jag fjärilar i hela kroppen, någon tyckte faktiskt om mitt manus!
Jag började samtidigt att fundera på nästa manus, det som jag nu är klar med och som handlar om Solveig. Till en början trevade jag efter rätt berättarröst men till slut lossnade det och skrivandet tog fart. Jag besökte Bokmässan i september och träffade den trevliga förläggaren igen. Jag hittade nya förlag att skicka in manuset till och fortsatte att drömma om ett JA som väl någon gång ändå måste komma. Eller?
2017 blev 2018. Några senkomna refuseringar som jag knappt orkade titta på. Men så i vintermörkret kom en inbjudan från Författarcentrum, ett erbjudande till oss som använt deras lektörstjänst att delta i en skrivarkurs i Stockholm i april. Jag anmälde mig och längtade till våren, till att ge mitt skrivande en injektion. Bo på Författarnas gästhem på Drottninggatan skulle jag också få göra. Men skrivarkursen blev inställd. Jag planerade ändå att åka upp, att ge mig själv och mitt skrivande en present och jag bokade tågbiljetter och började packa resväskan för att fredagen den trettonde bege mig upp till Stockholm och en helg på Författarnas gästhem.
Då hände det!
Två dagar innan avfärden till Stockholm kom ett mail från den trevliga förläggaren. I ämnesraden stod ett enda ord;
YES!
Han hade bestämt sig och ville ge ut mitt manus!
Helgen i Stockholm blev minst sagt omtumlande. Jag var förkyld med hög feber, fick skoskav, migrän och näsblod. Men jag hade fått ett ja från ett bokförlag. Mitt manus var antaget och min debutroman planerad att utkomma under 2019.
Så nu har jag undertecknat mitt första förlagsavtal och nästa år kommer du som läser mina ord här även att kunna ta del av min debutroman som Bokförlaget Thorén & Lindskog ger ut.
Två år tillsammans med min blogg har bjudit på många känslor där jag många gånger tvivlat på att mitt manus skulle hitta fram till rätt förlag. Men vet du, det behövs bara ett ja, det behövs bara ett förlag som vill satsa på dig. Så fortsätt skriv, fortsätt läsa och fortsätt tro på dig själv!
Nu har jag en ny roll att iträda, den som Författare. Jag kommer att ha fyllt 48 år innan jag debuterar men har sedan förhoppningsvis lika många år kvar att skriva om jag får behålla hälsa och förstånd.
Och vem vet vad jag skriver här om två år för att summera den här bloggens fyra första år?
Jag är lika nyfiken som Du!
måndag 30 juli 2018
Skördetid
Runt mig faller fältens korn för skördemaskinernas vassa knivar. I år tidigt på grund av torkan och värmen som aldrig tycks vilja släppa taget. Gula stubbåkrar där nyss vete och korn drog sig upp mot himlens moln. De försökte växa sig starka och fylliga trots bristen på regn och svala nätter.
I romanen om Solveig, den jag arbetat på det senaste året, innebär skördetiden både slutet men också början för Solveig och hennes familj. Då, hösten 1943, när Solveig var med vid skörden visade almanackan på September, så gott som två månader senare än årets skördetid. September, en tid att fylla förråden inför vinterns tystnad och ensamhet, en tid då många upplever en rädsla inför mörkret som drar sig allt närmare. Jag har alltid älskat hösten, redan som liten fann jag något lockande hos de klara septemberdagarna med hög och frisk luft och trädens smärtsamt vackra blod som rann ur löven omkring mig. September, bara namnet ger mig gåshud.
Men än är det Juli och här på Österlen är snart fälten skördade. Hur årets September kommer att bli kan jag bara drömma om. 1943 stod världen i lågor och Solveig hade som nykonfirmerad tagit de första kliven in i vuxenlivet. Hennes far gick säkert runt sina ägor och kände på sädesaxen, bedömde den lämpligaste tiden för skörden att ta sin början. Inte kunde någon av dem veta att en hög med halm skulle förändra tidens flöde och riktning den hösten.
En liten hög med halm…
I romanen om Solveig, den jag arbetat på det senaste året, innebär skördetiden både slutet men också början för Solveig och hennes familj. Då, hösten 1943, när Solveig var med vid skörden visade almanackan på September, så gott som två månader senare än årets skördetid. September, en tid att fylla förråden inför vinterns tystnad och ensamhet, en tid då många upplever en rädsla inför mörkret som drar sig allt närmare. Jag har alltid älskat hösten, redan som liten fann jag något lockande hos de klara septemberdagarna med hög och frisk luft och trädens smärtsamt vackra blod som rann ur löven omkring mig. September, bara namnet ger mig gåshud.
Men än är det Juli och här på Österlen är snart fälten skördade. Hur årets September kommer att bli kan jag bara drömma om. 1943 stod världen i lågor och Solveig hade som nykonfirmerad tagit de första kliven in i vuxenlivet. Hennes far gick säkert runt sina ägor och kände på sädesaxen, bedömde den lämpligaste tiden för skörden att ta sin början. Inte kunde någon av dem veta att en hög med halm skulle förändra tidens flöde och riktning den hösten.
En liten hög med halm…
onsdag 25 juli 2018
Tankar från skrivrummet
I går kväll satt jag framför ett öppet fönster i mitt skrivrum och skrev visitkort på min nyligen inköpta skrivmaskin, en spänstig, svart skönhet som lämnade fabriken i Tyskland någon gång på 1930-talet kanske. Utanför fönstret vajade hängpilen sakta i kvällsbrisen och några fåglar lekte bland de spetsiga löven. Knattret från skrivmaskinen svävade ut över trädgården och en av katterna tittade då och då till mig, som för att se att jag arbetade ordentligt och inte bara satt och skymningsdrömde.
Hur många visitkort hinner man skriva på en timme? 28 stycken hinner jag med, med lite drömmerier emellanåt när katten tittar bort…
Darrande, heta sommarveckor passerar och jag funderar mycket över Daniel och det som är hans månad, November. Så långt bort hans snömoddiga och disiga gator känns, så avlägset hans mörka Stockholm står i kontrast mot mitt Österlens ljus som aldrig tycks vilja falna. Långa kvällar där tankarna får vandra fritt, sköna skymningstimmar där armen sträcker ut sig och på måfå låter en bok hamna i knäet - i går kväll blev det Boye som tycktes skimra ännu mer sällsamt i sällskap av hängpilens viskande bladverk.
En sällsam tid där skuggorna är lika varma som ljuset.
Jag undrar vad Daniel gör just nu, han som inte badar eller solar. Tar han kanske en cykeltur ut på landet eller sitter han hemma i sin lägenhet och läser tills mörkret sänker sig och han vågar sig ut? Gömmer han sina hemligheter ännu längre in när ljuset hotar att gräva fram det förflutna? Ljuset som hotar att dra fram sommaren då smultronen var sötare än någonsin, cykelturerna i kvällningen oändliga och badvattnet mjukt mot kropparna.
Sommaren är inte till för alla.
Hur många visitkort hinner man skriva på en timme? 28 stycken hinner jag med, med lite drömmerier emellanåt när katten tittar bort…
Darrande, heta sommarveckor passerar och jag funderar mycket över Daniel och det som är hans månad, November. Så långt bort hans snömoddiga och disiga gator känns, så avlägset hans mörka Stockholm står i kontrast mot mitt Österlens ljus som aldrig tycks vilja falna. Långa kvällar där tankarna får vandra fritt, sköna skymningstimmar där armen sträcker ut sig och på måfå låter en bok hamna i knäet - i går kväll blev det Boye som tycktes skimra ännu mer sällsamt i sällskap av hängpilens viskande bladverk.
En sällsam tid där skuggorna är lika varma som ljuset.
Jag undrar vad Daniel gör just nu, han som inte badar eller solar. Tar han kanske en cykeltur ut på landet eller sitter han hemma i sin lägenhet och läser tills mörkret sänker sig och han vågar sig ut? Gömmer han sina hemligheter ännu längre in när ljuset hotar att gräva fram det förflutna? Ljuset som hotar att dra fram sommaren då smultronen var sötare än någonsin, cykelturerna i kvällningen oändliga och badvattnet mjukt mot kropparna.
Sommaren är inte till för alla.
måndag 2 juli 2018
Clara, färdiga, gå…
Jag önskar det vore så lätt just nu, att bara köra igång och skriva på mitt nya manus. Men frågorna från förra veckan har inte fått några bra svar. Jag tvekar inför att börja skriva, hittar inte fram, hör inte någon tydlig röst som vill säga mig något. Clara som skall berätta sin historia för mig är inte vem som helst och hennes bakgrund ställer till problem för mig. Hennes bakgrund är mycket viktig för berättelsen men också problematisk för mig och när jag funderar över om jag kan bortse från den så inser jag att berättelsen inte fungerar då.
Men efter att ha diskuterat mina farhågor med min första och närmaste läsare och kritiker så kan problemet vara löst. Claras bakgrund går inte att ändra men hennes framtid gör det! Et voilà, rösten börjar viska till mig, bilderna blir allt tydligare och skuggorna ger vika. Framtiden kan jag ändra på, omskapa så den passar både Clara och mig. Clara, färdiga, gå alltså!
I morse när jag drack kaffe i trädgården framför lavendelkullen upplevde jag en sådan tomhet och saknad efter att befinna mig mitt i skrivandet. Att befinna mig mellan två berättelser är både spännande men också tomt, ensamt och otäckt. Jag funderar hit och dit över möjligheter, försöker hålla skräcken över att orden är slut på avstånd, undrar om min fantasi räcker till för ännu en berättelse. Då, med kaffet i koppen och två katter som jagade i gräset, kände jag mig inte så säker på att dagen skulle vara min förtrogna. Nu när jag hunnit att fundera, uträttat ärenden inne i stan (jag lyckades faktiskt hitta färgband till mina skrivmaskiner!) och ätit lunch så har allt förändrats.
Clara och jag är redo för en livslång vänskap!
Men efter att ha diskuterat mina farhågor med min första och närmaste läsare och kritiker så kan problemet vara löst. Claras bakgrund går inte att ändra men hennes framtid gör det! Et voilà, rösten börjar viska till mig, bilderna blir allt tydligare och skuggorna ger vika. Framtiden kan jag ändra på, omskapa så den passar både Clara och mig. Clara, färdiga, gå alltså!
I morse när jag drack kaffe i trädgården framför lavendelkullen upplevde jag en sådan tomhet och saknad efter att befinna mig mitt i skrivandet. Att befinna mig mellan två berättelser är både spännande men också tomt, ensamt och otäckt. Jag funderar hit och dit över möjligheter, försöker hålla skräcken över att orden är slut på avstånd, undrar om min fantasi räcker till för ännu en berättelse. Då, med kaffet i koppen och två katter som jagade i gräset, kände jag mig inte så säker på att dagen skulle vara min förtrogna. Nu när jag hunnit att fundera, uträttat ärenden inne i stan (jag lyckades faktiskt hitta färgband till mina skrivmaskiner!) och ätit lunch så har allt förändrats.
Clara och jag är redo för en livslång vänskap!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)