Debutantporträtt till SvB

Ja, då var det min tur att skriva texten till mitt debutantporträtt i SvB, Svensk Bokhandel, en tidskrift där årets nya böcker presenteras i vår-, sommar- och höstnumren med tillhörande presentationer av alla som debuterar. I morgon är deadline för inlämnande av texten och jag har skrivit två versioner och bestämt mig för den andra och mer personliga varianten. I morgon kommer också en god vän och fotograf, Lina Karna Kippel, för att ta ett författarporträtt till SvB plus några bilder till att använda som pressbilder.

Att debutera. Att skriva om mig själv. Att ikläda mig en ny identitet som Författare. Att bli betraktad och bedömd. Att bli läst.

Så många stora känslor som ska rymmas i min lilla själ.


Vårnumret utkommer den 7 december och då kommer mitt debutantporträtt att finnas där över en hel A4, och oavsett vad jag själv tycker om texten jag skrev idag så står den där för alla att läsa. Och jag intalar mig att det här är en övning i att släppa ifrån mig text som sedan lever sitt eget liv. Det gör det inte mindre skrämmande.

Än finns några timmar kvar innan det är alldeles försent att ångra mig och jag funderar över om jag ska ändra något i texten, fastän jag innerst inne vet att jag redan släppt den.

Kanske ger natten, sömnen och drömmarna svar.

Att skriva novell är svårt

Jag har de senaste månaderna inte skrivit så mycket. Att befinna mig mellan två manus har varit plågsamt och jag har saknat att befinna mig i en berättelse, i en process. Jag försöker njuta av tanken att min debutroman kommer till våren och att jag har ett manus till som jag väntar på att läsa innan jag kan börja med den härliga omarbetningen. Jag försöker som sagt njuta och inte tänka så mycket på att jag inte skriver på någon ny roman, men det är mycket svårt.

Jag började på ett gammalt utkast efter att jag lagt Solveig åt sidan för att vila, men det ville inte riktigt tala till mig längre. Jag försökte med att byta tempus och berättarperspektiv och det kändes bra men inte tillräckligt. Jag har läst, läst och läst. Jag har till och med börjat skriva en novell (som förmodligen aldrig blir färdig) i väntan på att något ska infinna sig. Och i förra veckan så infann sig faktiskt skrivlusten, men lusten kunde inte mättas med novellförsöket.

Men något långt in i medvetandet har börjat ta form. En mycket vag känsla av vad jag behöver och måste göra med det havererade romanutkastet. Jag vågar inte tro att det har lossnat ännu, men jag känner igen känslan och vet att jag är på rätt spår. Nu gäller det att försiktigt närma mig min inre bild av romanen innan den glider iväg eller skrämd drar sig undan mina hastiga försök att fånga den i ord.

Så jag ska faktiskt fortsätta att försöka njuta av tankarna på debutromanen utan att ha dåligt samvete över att jag inte skriver. För nu vet jag att nästa roman ligger fördold i min själ och väntar på att lockas fram.

Lockas fram med mer läsning (jag säger bara Sara Stridsberg!), fler promenader under hösthimlen och ett rejält skrivpass eller två där den där novellen ska pressas fram - oavsett hur många koppar kaffe som behövs.

I brist på bröd...

... får man äta bakelser, sägs det att Marie-Antoinette yttrade under franska revolutionen. Sant eller icke så kan ibland bristen på något locka fram oväntade lösningar.


Sedan jag lade manuset om Solveig åt sidan för att vila innan genomläsningen av det andra utkastet har jag inte skrivit mycket, knappt något alls. Snart börjar arbetet med manuset som till våren går till tryck och omvandlas till min debutroman och jag har mest gått runt och väntat på att få börja med det manuset igen. Väntat och inte vågat, eller ens känt någon riktig lust till, att börja på något nytt. Men nöden har ingen lag och vad ska en stackars författare egentligen ta sig till i gapet mellan två romaner?


Jag tycker inte om att skriva texter bara för att ha något att göra. Tycker inte om att skriva synopsis när jag kan arbeta direkt med romanen. Längtar hela tiden efter att befinna mig mitt i romanens strömmande fåra, att skriva omgiven av text på båda sidor om mitt medvetande, att ha kapitel framför mig som ännu ligger i dvala och bara anas genom meningarnas dimma. Att istället sätta mig och skriva en för mig "meningslös" text känns just meningslöst. Som att skriva en novell t.ex.


Men så var det ju den där bakelsen... Och i förrgår satte jag mig tillsammans med mina tankar och intryck från Bokmässan och började skriva just en novell. Och fast jag vet att den förmodligen skrivs för byrålådan så upplevde jag i morse känslan av att ha funnit något borttappat. Skrivlusten!


Så, i brist på romanen får jag skriva en novell. Kanske renskriver jag den på en av mina skrivmaskiner och arkiverar den mellan syrafritt papper tills någon i framtiden hittar den opublicerade novellen instoppad mellan några sidor i en bok.


Det kan väl kanske kallas en litterär bakelse?

Efter Bokmässan

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag besökte Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, men det var första gången som blivande debutant. För två år sedan besökte jag Författarcentrums monter och ställde frågor kring deras lektörstjänst och hemkommen skickade jag in mitt manus till dem. Förra året besökte jag Bokförlaget Thorén & Lindskogs monter och pratade med förläggaren Jörn Lindskog som då läst mitt manus men inte bestämt sig. I år var det med en väldigt speciell känsla jag gick in genom dörrarna, medveten om att nästa års mässa kommer min debutroman att stå uppradad på hyllorna i förlagets monter.

Så enkelt det verkar så här i efterhand. Att bara skriva på, skicka in manus till förlag, vänta, bli refuserad, göra om samma sak igen några gånger och en dag få ett ja istället för ett nej. Så enkelt och ändå så oerhört svårt, tidsödande, frustrerande, ångestframkallande och olidligt.

Jag hade den bästa bokmässan sedan mitt första besök någon gång tillbaka på 1990-talet. Jag har faktiskt abstinens så här några dagar efteråt, även om mina fötter var glada över att få komma hem.

Jag lyssnade till författare och översättare, pratade med Författarförbundet och träffade bekanta från Författarcentrum Syd, hängde i Thorén & Lindskogs monter där jag nästa år står och signerar min roman, kramade om saknade bibliotekskollegor, minglade på Författarförbundets 125-årsjubileum, blev fotograferad av Boktugg (bilden kan ni se på Boktuggs instagramkonto), såg kändisar och gick förbi bokförlag som refuserat mig med en skön känsla i magen.

Och den där skrivlusten som inte infunnit sig börjar så smått vakna till liv igen. På tåget upp till Göteborg (faktiskt mitt i Hallandstunneln) svävade en idé fram och senare på kvällen började en text forma sig i huvudet. Än så länge en väldigt lös idé men så pass stark att den inte går att strunta i. Kanske blir det en novell och kanske kommer ingen någonsin att läsa den men huvudsaken är att min skrivlust hittat tillbaka till mig!

Längtan efter det egna ordet

I förra inlägget skrev jag om hur jobbigt, rentav förödande, ickeskrivandet kan te sig. En författare som inte skriver går liksom inte ihop. Jag känner mig närapå arbetslös när jag inte arbetar med en text. Och igår när jag satt och läste en mycket bra bok infann sig en ny känsla:

Jag vill bara läsa mina egna ord. Den här boken räcker inte till.

Och inte för att boken var dålig på några sätt, tvärtom hade jag en skön lässtund med en av katterna i knät, stearinljuset tänt och benen upplagda i fåtöljen mittemot. Och som sagt en bra text mellan bokpärmarna. Men jag saknade något. Jag saknade mina egna ord.

Idag när jag har gått och funderat över stunden igår så har jag ömsom skämts och känt sorg. Skämts för att jag tror att min text är den enda som kan ge mig läsmättnad. Sorg över att ingen text kan inspirera mig och ta mig med bortom det jag drömmer om.

Men så (visserligen efter ett glas fransk vermouth och en chokladbiskvi nu på kvällen) förstår jag att det bara är Längtan som tagit sig in till min ordfattiga själ. Och på något vis gör det mig lugn. För jag vet att jag snart kommer att sitta med texten framför mig igen, med manuset som skall redigeras och korrekturläsas tills mina ögon inte vill se mina egna ord längre.

Och då kommer jag att längta efter någon annans ord att läsa!

Ickeskrivandets fasor

Att skriva är en process som innebär många frågor som för mig är svåra att besvara. Bara en sådan fråga som: varför skriver du? kan få mig att helt gå i baklås. Att skriva innebär många plågsamma timmar framför texten där tvivel och vånda blandas med jubel och frid. Att skriva är att leva.

Att inte skriva är ju också att leva, det har jag vid det här laget insett. Och ändå skriker hela min existens efter ordens läkande kraft när jag nu i flera veckor inte skrivit mer än några blogginlägg och några korta texter till instagramkontots bilder på böcker, katter och fikabröd.

Innan jag började skriva med målet att bli utgiven saknade jag inte skrivandet. Jag läste mycket och tyckte om ord, berättelser, inre bilder och allt det som kommer med en bra text. Men motsatsen - ickeskrivandet - var något okänt för mig tills jag började på det som skulle bli mitt första avslutade manus för åtta år sedan.

Någon vecka efter ett avslutat manus är det bara skönt att gå omkring och njuta av att texten är klar. Någon vecka till kan jag unna mig att flyta runt, läsa vad som faller mig in, i själen så smått börja dra i trådar jag inte vågat börja dra i så länge jag hållit på med en annan text. Men sedan, efter två eller tre veckor, börjar det krypa i mig. Och efter sex manus har jag alltid påbörjat något nytt så dags.

Men inte nu.

Jag försöker trösta mig med (och vilken himmelsk tröst det är!) att mitt manus är antaget och att debutromanens födelse närmar sig för varje sekund som jag tvingas uppleva mitt ickeskrivande liv. Efter antagandet i april har jag slutfört mitt senaste manus - det om Solveig för er som brukar läsa mina inlägg - och nu inväntar det en andra genomläsning och omarbetning. Men innan jag är klar med manuset till debutromanen kommer jag inte vidare, sitter fast och vågar inte gå in i något nytt. Jag började med ett gammalt manusutkast där huvudpersonen heter Clara, men kunde inte ta mig in i berättelsen. Clara och jag får invänta Daniel och därefter Solveig innan det är vår tur.

Och jag tror att det är någonstans här jag förstår att jag kanske måste låta mina karaktärer få lite egentid utan att jag är med och rotar i allt de gör och tänker innan det är dags för mig igen. Att Daniel måste ut i världen innan jag kan ladda mitt skrivande med nya ord och nya karaktärer. Att Daniel får möta nya läsare som låter honom resa vidare och ta plats i livets berättelse.

Jag tror att det är så och det gör nog mitt tillstånd lite lättare att utstå.

Men ändå är ickeskrivandet vidrigt ensamt och plågsamt ordlöst att genomleva!

Det förflutna i framtiden

Ja, så kändes det när jag besökte Göteborg i två dagar. Min hemstad från 1992 till 2000 och där mina steg ännu ekar mellan husfasaderna.

Nu var det inte första gången jag återvände sedan flytten för arton år sedan, men varje gång jag besöker Göteborg händer något i mig. Något med det förflutnas minnesbilder som lägger sig som ett filter över nutid och även framtid och skapar någon slags ny verklighet. Jag känner igen platser, hus, gator och till och med träd, men jag ser dem genom en dimma - tunn och flyktig låter den mig ana det förflutna och döljer lite av nuet.

Jag hann flanera ordentligt i det septembersoliga Göteborg. Linnéstaden, Slottsskogen, Långgatorna, Vasastaden och i den ljuvliga Trädgårdsföreningens grönska. Tvåans spårvagn från Valand genom mina gamla kvarter med avstigning på Olivedalsgatan och lunch vid Sveaplan. Majorna hann jag inte med och inte heller Odinsgatan där jag bodde större delen av mina göteborgsår.

Och releasefest på Göteborgs litteraturhus i onsdags kväll. Johan Nilssons Göteborgs schamaner (Thorén & Lindskog) som utspelas i just Göteborg. Torsdagen började med inspirerande frukostföredrag, också på Litteraturhuset, med Ingrid Elam. Hon och Jerker Virdborg har sammanställt Svenska noveller från Almqvist till Stoor (Bonnier), ett mastodontverk med 90 noveller och hon berättade om novellens historia, problemen med urvalet och tipsade om bortglömda pärlor.

Och hela tiden gick jag jämsides med 1990-talet. Drack kaffe, åkte spårvagn, läste, flanerade, åt och sov tillsammans med 1990-talet.

Men nu är jag tillbaka igen.

Förutom i litteraturen, där är jag alltid någon annanstans...