Nej, ibland vill det sig inte. Jag som satt upp så stora planer för januari med manuset, bloggen och läsningen. Och vad blev det?
Nästan två lästa böcker. Tre blogginlägg inräknat det här som mest känns som en nödlösning. Och manuset stampar på i januarimörkret och vill inte alls lysa så starkt som jag hoppats.
Nåja, nyårslöften finns för att misslyckas med, inte sant? Det får mig att känna mig i samklang med den skånska gråskymningen där ute. Vi finns - men det vi söker ligger lite bortom vår räckvidd.
Nu är månadens sista dag här på andra sidan natten och jag kan i alla fall glädja mig åt att ljuset faktiskt återvänder trots mörkret som bosatt sig i mitt skrivande.
Och sommaren är närmre än jag tror. Solveig är just i detta ögonblick i färd med att sätta sig på en motorcykel en vindstilla sommardag 1943. Jag vet inte vad jag ska tycka om det, hon känner faktiskt inte Åke särskilt väl och att bländas så av hans svartglänsande motorcykel kan vara farligt.
Men har man hungriga ögon så har man!
tisdag 30 januari 2018
söndag 21 januari 2018
Manusets grenar är utväxta
Så bestämde jag mig till slut för att det var dags för en första genomläsning av manuset. Jag brukar annars vänta tills jag är helt färdig men med det här manuset har jag arbetat annorlunda och efter en annan struktur i berättandet.
Historien är ickelinjär och följer inte någon tydlig kronologi vilket både varit befriande men också ställt mig inför många frågor. Nu när jag börjat läsa manuset kan jag börja omstrukturera berättelsen och bringa en ordning bland kapitlen som jag tror fungerar bra.
Den här gången har jag helt enkelt skrivit kapitlen utan att i skrivandets stund tänka så mycket över kapitlets plats i helheten. Berättelsen är ändå väldigt koncentrerad och mestadels utspelar den sig under 1943, men jag har för varje kapitel känt att jag borde börja fundera över hur slutresultatet skall bli.
Och idag började jag alltså. Har läst några kapitel och har redan flyttat det första till näst sist och det andra har jag bakat in i kapitel tre som nu blir kapitel ett. Jag tror också att antalet kapitel är tillräckligt för att berättelsen ska fungera, men att jag har en hel del arbete kvar med de enskilda kapitlen för att helheten skall bli bra. Kapitlen bildar en bra bakgrund, som ett träd med de största grenarna utväxta, där jag nu har att fylla på med mindre kvistar och en mängd löv för att trädet ska kunna leva sitt eget liv.
Och kanske kommer vårens löv att spricka ut precis samtidigt som manusets ord växer fram och jag kan säga att jag är klar.
Vad tror du Solveig, ska vi arbeta i samma takt som våren och bli färdiga när vitsipporna blommar i backen där du brukar sitta för att drömma om framtiden?
Historien är ickelinjär och följer inte någon tydlig kronologi vilket både varit befriande men också ställt mig inför många frågor. Nu när jag börjat läsa manuset kan jag börja omstrukturera berättelsen och bringa en ordning bland kapitlen som jag tror fungerar bra.
Den här gången har jag helt enkelt skrivit kapitlen utan att i skrivandets stund tänka så mycket över kapitlets plats i helheten. Berättelsen är ändå väldigt koncentrerad och mestadels utspelar den sig under 1943, men jag har för varje kapitel känt att jag borde börja fundera över hur slutresultatet skall bli.
Och idag började jag alltså. Har läst några kapitel och har redan flyttat det första till näst sist och det andra har jag bakat in i kapitel tre som nu blir kapitel ett. Jag tror också att antalet kapitel är tillräckligt för att berättelsen ska fungera, men att jag har en hel del arbete kvar med de enskilda kapitlen för att helheten skall bli bra. Kapitlen bildar en bra bakgrund, som ett träd med de största grenarna utväxta, där jag nu har att fylla på med mindre kvistar och en mängd löv för att trädet ska kunna leva sitt eget liv.
Och kanske kommer vårens löv att spricka ut precis samtidigt som manusets ord växer fram och jag kan säga att jag är klar.
Vad tror du Solveig, ska vi arbeta i samma takt som våren och bli färdiga när vitsipporna blommar i backen där du brukar sitta för att drömma om framtiden?
torsdag 11 januari 2018
En återfunnen idé
Det är ju inte alltid idéerna kommer när jag bäst behöver dem, och ibland kommer de när jag inte riktigt är beredd. Igår fick jag en idé till ett kapitel i romanen men befann mig på ett ställe där inget anteckningspapper fanns. Då gäller det att fästa idéen ordentligt i minnet innan verkligheten rusar vidare.
Men jag glömde bort idéen! Som bortblåst och för alltid försvunnen. Tills nu då den plötsligt poppar upp igen lagom till kvällens skrivpass.
En motorcykel har ganska oväntat tagit plats i Solveigs liv, det var det idéen ville säga mig. En motorcykel med en svart skinnsadel som är så varm av sommarsolen att den bränns genom klänningens tunna tyg. Skinnjackans rygg framför henne är nästan lika varm och när hon lutar ansiktet mot den och blundar kan hon inte annat än le. Motorn låter lite för högt och överröstar sommaren men den varma sadeln mot hennes underliv får henne att glömma allt annat än stunden här och nu.
Sådär, då har jag en idé och en bild att jobba utifrån. En motorcykel, en het sommardag, en faluröd laduvägg och brännässlor och älggräs i skuggan.
Nu kan kapitlet börja!
Men jag glömde bort idéen! Som bortblåst och för alltid försvunnen. Tills nu då den plötsligt poppar upp igen lagom till kvällens skrivpass.
En motorcykel har ganska oväntat tagit plats i Solveigs liv, det var det idéen ville säga mig. En motorcykel med en svart skinnsadel som är så varm av sommarsolen att den bränns genom klänningens tunna tyg. Skinnjackans rygg framför henne är nästan lika varm och när hon lutar ansiktet mot den och blundar kan hon inte annat än le. Motorn låter lite för högt och överröstar sommaren men den varma sadeln mot hennes underliv får henne att glömma allt annat än stunden här och nu.
Sådär, då har jag en idé och en bild att jobba utifrån. En motorcykel, en het sommardag, en faluröd laduvägg och brännässlor och älggräs i skuggan.
Nu kan kapitlet börja!
söndag 31 december 2017
Smoking, katthår och en garderob
Så har ännu ett år lagts till minnets alltmer överfulla garderob. Intryck som sedan kan plockas fram och bli något helt annat i det jag skriver.
Året har bjudit på mycket. Nytt jobb, resor, möten med människor, hjortar i motionsspåret, nyskördad sparris i köksträdgården, inskickat manus till förlag, nytt manus påbörjat och mer än till hälften färdigt.
Nyss hemkommen från en vecka i London utan skrivande men med många intryck går jag januari till mötes med tillförsikt och hopp. Manuset om Solveig är snart färdigt och även om det är mycket kvar av omläsningar, omarbetningar, strykningar och nytt skrivande så börjar jag så smått fundera över nästa manus. Omarbeta något gammalt eller fortsätta på ett halvfärdigt som jag lagt åt sidan? Eller är det något alldeles nytt som väntar på att plockas fram från den där överfulla garderoben?
Och på tal om garderober. Innan Solveig och jag sätter oss ned tillsammans för att skriva klart hennes historia så har jag en nyårsfest att gå på. Smokingen måste borstas ren från katthår som på något mystiskt vis tagit sig in i garderoben.
Om några timmar är 2018 här och jag hoppas att det blir många tillfällen för att plocka fram smokingen. Vem vet, kanske på min första releasefest för min debutroman?
Gott nytt år!
fredag 22 december 2017
1943 och 74 år senare
Ni som tittat in på bloggen förut vet att jag just nu skriver på ett manus om Solveig. En ung kvinna, egentligen ett barn, som kämpar med sina hemliga fantasier och drömmer om en förändring som kanske förmår släcka hennes törst. Romanen utspelar sig till största delen under sommarmånaderna 1943 i en tid då världen står i lågor och kriget sveper in länder och människor i granatrök och rädsla.
Fast för Solveig pågår striderna på annat och närmre håll.
I övermorgon åker jag till London, en stad som Solveig aldrig hann uppleva men som jag vet att hon hade älskat. Om hon fått åka dit hade hon säkert promenerat i Hyde Park, strosat runt inne på Selfridges i timmar och druckit te på någon lagom respektabel inrättning. Helt säkert hade hon besökt flera bokhandlar och antikvariat och inhandlat engelsk litteratur att ta med sig hem; Four quartets av T. S. Eliot, Hungry Hill av Daphne du Maurier och The ministry of fear av Graham Greene.
Även om Solveig inte hann besöka London så följer hon med mig nu. Vi ska promenera tillsammans i parkerna, förundras över varuhusens glittrande utbud och dricka afternoon tea med gurksnittar, scones och clotted cream. Några bokinköp blir det säkert också, kanske har vi tur och hittar en fin förstaupplaga av Eliot från 1943?
Och med det önskar Solveig och jag alla våra läsare Merry Christmas!
Fast för Solveig pågår striderna på annat och närmre håll.
I övermorgon åker jag till London, en stad som Solveig aldrig hann uppleva men som jag vet att hon hade älskat. Om hon fått åka dit hade hon säkert promenerat i Hyde Park, strosat runt inne på Selfridges i timmar och druckit te på någon lagom respektabel inrättning. Helt säkert hade hon besökt flera bokhandlar och antikvariat och inhandlat engelsk litteratur att ta med sig hem; Four quartets av T. S. Eliot, Hungry Hill av Daphne du Maurier och The ministry of fear av Graham Greene.
Även om Solveig inte hann besöka London så följer hon med mig nu. Vi ska promenera tillsammans i parkerna, förundras över varuhusens glittrande utbud och dricka afternoon tea med gurksnittar, scones och clotted cream. Några bokinköp blir det säkert också, kanske har vi tur och hittar en fin förstaupplaga av Eliot från 1943?
Och med det önskar Solveig och jag alla våra läsare Merry Christmas!
måndag 18 december 2017
Måndagstankar
Kanske har jag tagit ut semester i förväg för jag har inte skrivit ett ord på manuset på sex dagar. Funderat har jag gjort. Inspirerats av en låttext har jag blivit. Några dikter har jag läst. En mil har jag sprungit. Nätter har jag drömt.
Dagarna har passerat och mörkret blivit några minuter längre. Solveig går bredvid mig och när jag snart sätter mig framför manuset igen kommer hennes berättelse att fortsätta; hon har så många saker kvar att berätta och jag är en ivrig lyssnare.
Det känns på något vis lite konstigt att större delen av manuset är färdigt. Jag tycker arbetet har gått långsamt men för varje litet ord som blommat ut över sidan så har berättelsen växt fram till det den är idag. Och jag blir själv förvånad över att så mycket har hänt. Solveig har varit med om saker jag inte hade en aning om när vi först träffades. Hennes liv har inneburit mer mörker än jag anat. Hennes skratt har inte alltid förmått skingra sorgen hon bär på.
Solveig är på många sätt en gåta för mig, samtidigt som jag känner hennes innersta drömmar och hennes största rädsla så bär hon också på hemligheter jag inte tror att hon kommer att vilja berätta för mig.
Vi delar en historia och snart har vi kommit till dess slut.
Men inte riktigt än...
Dagarna har passerat och mörkret blivit några minuter längre. Solveig går bredvid mig och när jag snart sätter mig framför manuset igen kommer hennes berättelse att fortsätta; hon har så många saker kvar att berätta och jag är en ivrig lyssnare.
Det känns på något vis lite konstigt att större delen av manuset är färdigt. Jag tycker arbetet har gått långsamt men för varje litet ord som blommat ut över sidan så har berättelsen växt fram till det den är idag. Och jag blir själv förvånad över att så mycket har hänt. Solveig har varit med om saker jag inte hade en aning om när vi först träffades. Hennes liv har inneburit mer mörker än jag anat. Hennes skratt har inte alltid förmått skingra sorgen hon bär på.
Solveig är på många sätt en gåta för mig, samtidigt som jag känner hennes innersta drömmar och hennes största rädsla så bär hon också på hemligheter jag inte tror att hon kommer att vilja berätta för mig.
Vi delar en historia och snart har vi kommit till dess slut.
Men inte riktigt än...
tisdag 12 december 2017
Natten
Med de sista gröna marmeladkulorna i asken och ett glas julmust bredvid datorn har manuset i kväll kommit över en för mig magisk gräns. Slutet är närmre än jag trodde och min och Solveigs resa har snart nått sitt slut.
Fast än återstår många stunder tillsammans. Vi måste bland annat sticka klart en kofta som Solveig först tänkte få färdig till sin konfirmation. Tyvärr hann hon inte och just nu har hon stickat den första armen, bakstycket och båda framstyckena. Så faktiskt är det bara en arm kvar och monteringen av de lösa delarna. Vi får sticka snabbare Solveig, så kanske vi hinner bli färdiga till julens alla fester!
Och så har det dykt upp ett munspel också. Det var vi inte riktigt beredda på någon av oss och vi vet nog inte vad vi ska tycka om vare sig munspelet eller personen som spelar på det. Men i sommarnatten är det vackert med ett munspel, tro mig.
Året och tiden blir mörkare för var dag nu. Snart vänder det igen och när ljuset tar oss med in i det nya året hoppas jag att manuset är färdigt. Men först har vi några fler dagar av mörker att ta oss igenom. I sällskap av en bok kanske? Blev påmind om Willy Granqvist idag och hans dikter i Natten. En bok jag köpte som sjuttonåring i bokhandeln i Skara och då inte förstod så mycket av, men genom åren har texten öppnat sig alltmer och nu är den magisk.
Gör mig sällskap och läs den!
Fast än återstår många stunder tillsammans. Vi måste bland annat sticka klart en kofta som Solveig först tänkte få färdig till sin konfirmation. Tyvärr hann hon inte och just nu har hon stickat den första armen, bakstycket och båda framstyckena. Så faktiskt är det bara en arm kvar och monteringen av de lösa delarna. Vi får sticka snabbare Solveig, så kanske vi hinner bli färdiga till julens alla fester!
Och så har det dykt upp ett munspel också. Det var vi inte riktigt beredda på någon av oss och vi vet nog inte vad vi ska tycka om vare sig munspelet eller personen som spelar på det. Men i sommarnatten är det vackert med ett munspel, tro mig.
Året och tiden blir mörkare för var dag nu. Snart vänder det igen och när ljuset tar oss med in i det nya året hoppas jag att manuset är färdigt. Men först har vi några fler dagar av mörker att ta oss igenom. I sällskap av en bok kanske? Blev påmind om Willy Granqvist idag och hans dikter i Natten. En bok jag köpte som sjuttonåring i bokhandeln i Skara och då inte förstod så mycket av, men genom åren har texten öppnat sig alltmer och nu är den magisk.
Gör mig sällskap och läs den!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)