Jag läser mycket poesi. Vissa författare återkommer jag till ständigt. Sylvia Plath t.ex. Men också mindre kända namn, kanske hittar jag dem tack vare mitt jobb som bibliotekarie. I mitt eget bibliotek här hemma har jag ca 2,5 hyllmeter poesi och det är ofta hit jag går när jag behöver inspiration, tröst eller bara för att finna njutning. Ibland läser jag en hel diktsamling från pärm till pärm men ofta läser jag några strödda dikter här och där, hos vissa har jag favoriter som jag ivrigt bläddrar fram till.
En nyfunnen favorit är Pontus Arvstrand med diktsamlingen "När marken är platt sjunker himlen" utgiven på Kabusa Böcker 2012. Det är någonting med beskrivningarna av landskapet här som jag går igång på. Något i hur han använder orden som tilltalar min skrivande själ. Ord som får mig att genast vilja öppna mitt poesiblock och skriva om mina egna landskap. Och det har jag gjort också bara för att upptäcka att det inte alls blev som jag tänkt mig.
Det är vanskligt med inspiration. I bästa fall omtolkar jag det till något eget och bra. I sämsta fall känns det som ett dåligt plagiat. Men sedan går tiden och det jag läste blandas upp med nya texter, nya dikter och nya röster och så en dag sätter jag mig ned och skriver en dikt som jag blir nöjd med.
En dikt som bara är mina ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar