Den första augusti och den första dagen med min egen blogg. Sädesfälten utanför huset där jag bor med min man och våra tre katter lyser i kvällssolen. Gyllengula fält med så ljusblå himmel att det är svårt att ta in skönheten.

Och varför skriver jag på den här bloggen?

För att jag tycker om ord?
För att jag inte kan leva utan ord?
För att jag hade levt av ord allena om det hade varit möjligt?

Troligtvis.

Words words words yttrade en berömd karaktär ur ett av Shakespeares alla dramer. Ord ord ord.

Vi är många som skriver och säkert lika många som drömmer om att just våra ord ska sväva ut över världen. Ord som lindrar och ger tröst. Ord som skaver och skrapar hål. Ord som borrar sig in och vägrar att släppa taget.

Just sådana ord hoppas jag ska finnas kvar den dagen min kropp och min själ inte längre kan se de gyllene sädesfälten utanför vårt fönster. För ett ord som en gång delats går inte att ta tillbaka. Kombinationerna av konsonanter och vokaler som just jag kombinerat till en berättelse finns där även när jag inte gör det. Orden fortsätter leva sitt eget liv och varje ny människa som läser dem skapar sina egna bilder och ger liv åt karaktärerna de läser och lever med.

Om detta och min resa mot min debutroman kommer den här bloggen att handla om.

Stanna kvar, kom tillbaka. Jag hoppas få ge dig ord som skaver och skrapar, som lindrar och ger tröst i dina mörkaste stunder. För vad är vi människor utan ord? Hur skulle vi kunna beskriva våra känslor utan ord? Hur skulle mänskligheten se ut utan det fria ordet? Hur skulle vi kunna leva utan ord som vidgar våra vyer, krossar våra fördomar och ger oss en tillflykt när världen runtomkring oss tycks galen?

Words words words. Ord ord ord.

Låt dem komma till dig. Låt dem beröra dig och ta dig med till platser du inte ens visste fanns. Gråt, skratta, skrik. Orden är dina. Mina. Våra.

Orden lever sitt eget liv.