Namnsdag nummer 3: Hans

Sådär. Då var alla mina namn avslöjade.

Hans efter min morfar som fyller 89 i november. När jag var liten skämdes jag över att heta Arne men Hans var inte lika pinsamt.

Hans Arne Magnus. Och när jag kommer att tänka på det så har jag faktiskt också haft tre efternamn. Rosén innan mina föräldrar gifte sig, sedan Nyqvist och så slutligen Cadier när jag själv gifte mig.

Namn betyder mycket och är en stor del av vår identitet. Som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg så är det oerhört viktigt med namnen i mina manus. Det är stor skillnad mellan Krister och Kevin. Eller Oscar och Sonny. Gustaf och Timothy. Men vissa namn verkar också höra ihop, fast det beror väl helt enkelt på egna upplevelser antar jag. Som Hans och Arne. Fyra bokstäver vardera. Mammas och pappas pappor. Morfar och farfar. Och båda namnen finns i mitt namn, är en del av det, av min identitet, min historia.

Min morfar saknar toppen på ett av sina fingrar, nu kan jag inte minnas på vilket, och när jag var liten var det så spännande med den där fingertoppen som var borta. Morfar berättade hur han råkat såga sig i handen men nu när jag är vuxen så minns jag inte riktigt hur historien gick. Kanske sågade han inte ens av sig fingret? Kanske blev han av med fingertoppen på något annat vis?

Och så skapas historier. Minneslager som glider in i varandra. Bortglömda händelser som plötsligt stiger upp till ytan. Och vad är egentligen sant och vad är påhittat? Är mina minnen lika korrekta som någon annan som var med om samma händelse?

Det har vi säkert varit med om allesammans. Att man sitter och berättar minnen från barndomen, studietiden eller en gemensam resa man gjorde för länge sedan. Eller kanske bara minnet av en bok eller film man läst eller sett. Och inser att minnena är väldigt olika. Just det minns jag från barndomen, när min mormor och morfar pratade om gemensamma händelser och ibland inte kunde enas om exakt vilket år en viss händelse ägt rum. Då tyckte jag det var konstigt, och som en sjuåring är det förmodligen helt obegripligt att referera till en händelse som ägde rum för tjugofem år sedan. Idag minns jag knappt vad jag gjorde förförra fredagen om jag inte får konsultera min almanacka först.

Och på tal om att minnas olika. En solig (antar jag) dag i min barndom kom helt oväntat mormor och morfar körandes in på gården. Och morfar bar på ett enormt paket! Så konstigt eftersom ingen fyllde år. Morfar klev in genom köksdörren och ropade "grattis Magnus". Varpå alla tittade på morfar med frågande blickar. "Jag sa ju att han inte fyller år idag" sa mormor.

Nåja, jag blev glad ändå. I det stora paketet fanns en leksaksspis och den passade ju perfekt eftersom jag ville bli kock. Tror jag i alla fall, för just nu kan jag inte minnas att jag sedan lagade mat på den där spisen. Eller gjorde jag det?