Namnsdag nummer 1: Arne

Jag har tre namnsdagar och alla infinner sig i augusti. Igår var det dags för min första. Arne var min farfar och efter honom fick jag mitt första namn. Han dog när jag var 8 år och det jag minns mest är hans envisa hosta. Min farmor däremot, Kerstin, har jag många minnen av, och tillsammans med. Var det någonting farmor gjorde så var det att berätta historier. Aldrig några sagor eller någonting påhittat och jag tror inte hon själv tänkte på sitt berättande som någonting speciellt. Förresten berättade alla mina gamla släktingar historier när jag var barn på sjuttiotalet.

Och jag älskade de där stunderna! När jag satt uppkrupen i en soffa inkilad mellan två släktingar, helst med mormor på min ena sida, kunde jag sitta alldeles stilla och bara lyssna. Hur farmor fick krossa en isskorpa på vattenhinken i köket innan hon hastigt kunde skvätta lite kallt vatten i ansiktet innan dagens sysslor tog vid. Om sommaren då min pappa var ett spädbarn och farmor tog honom med på midsommarfirandet flera mil bort trots att alla sa till henne att det inte skulle gå. (Farmor surrade fast en tom sockerlåda på pakethållaren, bäddade med mjuka kuddar, lade min pappa ovanpå och lade ytterligare en kudde ovanpå som ett lock innan hon drog ett rep runt alltsammans och cyklade iväg till majstången.) En tidig vårdag tog min farmor med mig ut i skogen och där plockade vi björkris. Vi satte oss på en stor sten i solen och började med naglarna dra av barken som lossnar lätt när saven stiger. Av de vita, nakna och mjuka kvistarna band vi vispar och min mamma fick den jag själv hade gjort. Den vispen fanns kvar i många år och på slutet bestod den bara av två-tre strån. Mamma hade vispen när hon kokade Marsànsås för den kunde bli giftig om man använde en metallvisp och såsen fick ABSOLUT inte koka. För det hade någon berättat för henne.

Historier finns runtomkring oss varje dag även om nog många inte tänker att de berättar en historia när de pratar om vad de gjort under dagen. När jag som vuxen tänker tillbaka på de här stunderna tror jag att det kanske var där som mitt stora intresse för all slags historier föddes.

Och min farfar som jag själv minns så lite av har jag ändå en tydlig bild av genom alla de historier min farmor och min pappa berättat. Som den gången när farfar högg sig i tummen och de fick åka till lasarettet och dra senan på plats med en lång krok. Eller hur livet var vid norska gränsen när han låg inkallad under andra världskriget. Och det jag minns allra starkast är alla gånger min pappa berättat om när han och farfar var ute och högg skog under vintrarna med hjälp av sina hästar.