Att släppa kontrollen

Att skriva innebär, om jag räknat rätt, två alternativ när texten är klar. Att låta någon läsa den eller lägga den i en låda.

Så länge texten ligger i lådan är allting tryggt och säkert. Det går alltid att arbeta lite mer med orden, ändra lite, stryka, lägga till, flytta. Och så länge manuset ligger där i sin lilla låda riskerar jag inte heller negativ kritik. Lådan är trygg, varm och ombonad från omvärldens allseende öga.

Men om jag öppnar lådan och låter någon annan än jag läsa orden? Vad händer då?

Jag minns första gången det skedde. Och det var inte en helt angenäm upplevelse. (Nu fick jag fina tankar och mycket beröm från min första läsare, bara så ni vet.) Jag var så nervös, orolig för läsarreaktionerna, för hur mina ord skulle tolkas.

Och det är just det, hur mina ord tolkas, som är så skrämmande.

Jag läser själv mycket och tycker ju så klart många saker om en text. Undrar om det är sant, undrar om det är en självupplevd historia. Om boken innehåller grovt våld, otäcka scener eller incest undrar jag om författaren själv varit med om detta. Funderar kring motiv, innehåll, moral. Värderar bokens innehåll, jämför med annat jag läst genom åren, betygsätter.

De flesta böcker jag läser har jag ju aldrig möjlighet att sedan diskutera med författaren. Och jag vet inte om jag skulle vilja göra det heller. Läsupplevelsen är min. Det är min fantasi, mina erfarenheter av livet och min hjärna som skapat bilder av orden.

Jag vet allt detta och ändå är det svårt att acceptera att någon annan kan tycka precis vad som helst om det jag själv skriver. Och just därför är den här bloggen så viktig för mig. Ett sätt att låta mina ord stå oemotsagda. Att låta mina ord läsas av fullkomliga främlingar såväl som av vänner och familj. Att låta orden tala för sig själva.

Att helt enkelt öva på känslan det måste innebära att få min debutroman publicerad.

Kanske blir det lite mindre skrämmande då.