Så har dagarna gått och i morgon är det två veckor sedan jag fick beskedet att mitt manus är antaget. Jag har haft svårt att ta in detta stora, att från en sekund till en annan plötsligt höra till den lilla skaran av skrivande människor som får sitt manus antaget. Jag?
Men jag tror det är en logisk följd av att i flera år stått på den andra sidan och tittat in. Längtat efter att få höra till de Antagna, att få bli en Debutant, att få ett Ja istället för dessa eviga refuseringar. Men för varje dag som går så sjunker det in mer och mer, att min debutroman utkommer 2019 på Bokförlaget Thorén & Lindskog.
Daniel får vila ett tag till, förlaget har andra romaner som ska publiceras i höst innan vi börjar arbeta med mitt manus. Men Solveig lever och nu ska jag lägga in den där extraväxeln som jag vet finns där bakom ursäkterna och skriva klart det sista.
Att skriva är ibland en märklig syssla. Att sätta mig framför datorn, plugga in USB-stickan, öppna dokumentet och befinna mig i en annan värld än den där jag just åt en tallrik makaroner med parmesanost och smör till middag får mig ibland att darra till och tappa fotfästet. Vilken värld skall jag befinna mig i nu, vems tankar skall jag försöka avläsa, vilka drömmar skall jag frammana, vart tar mig fantasin den här gången?
Framåt hoppas jag, alltid framåt!
Tänk på mig!Då kan du få lugn i sinnet!
SvaraRadera