Vanilj och kardemumma

Då sitter jag med min sista kopp kaffe på mitt rum på Författarnas internationella gästhem för den här gången. En vistelse som tyvärr präglats av en tilltagande förkylning, skavsår, blåsor, blödande tår, migrän, feber, huvudvärk och hosta.

Men ändå har helgen givit mig många upplevelser att ta med mig hem. Och vilket boende Författarhuset är! Beläget på Drottninggatan med utsikt över Centralbadets innergård med ett vidunderligt vackert träd, en liten damm, knastrande grus och stockholmsgula husfasader gör det verkligen skäl för sitt namn. Jag hoppas jag får möjlighet att bo här flera gånger, och då med en kropp som inte bråkar med mig…

Jag åkte hit för en skrivkurs som blev inställd. Bestämde mig för att ägna mig åt eget skrivande och research istället när jag ändå fick möjligheten att bo här. Och trots feber, migrän och skoskav har jag tagit mig runt i staden. Letat efter spår från 1943 bland Gamla stans vindlande gränder. Druckit kaffe på anrikt café som funnits sedan 1928 och sökt smaker som sedan länge försvunnit. Tittat på husfasader, portar och grindar på jakt efter något som ändå borde finnas kvar.

Och blivit besviken.

Det slog mig igår när jag traskade runt på kullerstenarna i Gamla stan och försökte bortse från alla turister, souvenirbutiker, spanska tapasrestauranger, arkitektbyråer och nagelstudios att mitt 1943 inte går att finna här. Det jag söker har jag redan funnit i min fantasi och där kan jag återskapa det som inte längre går att finna i dagens Stockholm.

Och det var en bra insikt. Verkligheten ska kanske inte alltid efterliknas utan istället omformas utifrån vaga minnesbilder, suddiga fotografier, spår av en skugga, ett doftstråk av vanilj och kardemumma från ett bageri.

Och det tar jag med mig hem och in till mitt skrivande. Att fantasin överträffar verkligheten.

I alla fall min verklighet!