Att skriva en roman innebär för mig oändliga valmöjligheter på samma gång som det bara existerar ett enda svar. För det finns onekligen fler alternativa vägar att närma mig målet och ändå framstår de flesta vägvalen som fullständigt omöjliga.
Med andra ord, jag har jättesvårt att bestämma mig för hur berättelsen ska utvecklas.
När jag sitter med texten så löper tankarna hit och dit och verkar irra runt efter något de känner igen för att inte gå vilse. Allt är i det ögonblicket möjligt och vad som helst kan ske. Och ändå icke. För när tanken sedan hittar fram och börjar formulera berättelsens ord så vet jag att jag hela tiden letat efter just de orden, att ingenting annat var möjligt att berätta. Som om berättelsen själv visat mig de ord den behöver för att leva.
Så, kanske har jag egentligen inte svårt att bestämma mig för hur berättelsen ska utvecklas?
Kanske behöver jag bara en synopsis?
Tanken har slagit mig förr och tro mig, jag har verkligen försökt. Nästan. Min synopsis brukar i bästa fall bestå av en A4 med några streck som ska föreställa en tidslinje med några nyckelscener inringade. Mer än så kan jag inte föreställa mig i förväg. Jag behöver sitta där och undra hur berättelsen ska utvecklas och formas, leta efter rätt ord som ska sätta färg på mina tankar, skrapa under ytan för att finna det undangömda och hemlighetsfulla.
Och när det verkligen gäller, när berättelsen verkar stå stilla, så litar jag till min intuition och vetskapen att rätt väg kommer att leda mig fram till målet, om än via många småstigar och vägkrökar.
On y va!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar