Gott slut

Årets näst sista dag. 2019 lämnar mig snart och framför mig står 2020. Ett år som inneburit så mycket för mig och lämnat mig med minnen jag vårdar ömt.

Hur sammanfattar jag året då jag debuterade som författare? Går det ens? Vad var störst, vad var roligast, vad var svårast och vad kommer jag att minnas om tjugo år?

Våren var intensiv med arbetet med manuset. Texten åkte fram och tillbaka mellan mig och förlaget, exakt 400 kommentarer i första omgången. Allt från kommatering till svårbegripliga passager diskuterades och jag såg texten med någon annans ögon som gjorde gott.

7 maj. Dagen innan releasefesten. Boken hade inte kommit från tryckeriet och jag undrade om vi skulle behöva flytta fram alltsammans.

8 maj. Försökte arbeta som vanligt. Barnteater på biblioteksfilialen i Rydsgård. Klockan 11 kom beskedet från en kollega i Skurup; min roman hade levererats och jag kunde andas lite lättare. Efter lunch tog jag ledigt och började förbereda kvällens fest. Förläggaren kom. Böcker packades upp. Stolar ställdes fram och bubblet kyldes. Så kom den första gästen. Peter köpte boken, fick den signerad och plötsligt var alla där. Kön till det lilla bordet där jag stod och signerade växte ut till nästa rum och jag minns inte vad jag tänkte när jag stod där och skrev mitt namn i boken som var min debutroman. Uppläsning. Sång av Sylvia. Tal av förläggaren och jag försökte ta in att alla som var där hade kommit för min skull.

10 maj. Inbjuden till Bok & Hav, Karlskronas internationella litteraturfestival. Omtumlad, glad och nervös läste jag ur min roman och deltog i scensamtal. Båttur i skärgården, strålkastarljus i ansiktet, möten och många andra författare.

Sommar och sol. Inbjuden till Gamla stans bokhandel i augusti och ett samtal under Prideveckan. September kom och med henne Bokmässan i Göteborg. 4 dagar tillsammans med mitt förlag Thorén & Lindskog, trötta fötter, signeringar (varav en till en medlem i Svenska Akademien) och tusentals ansikten. Känslan av att vara på insidan, en av de utvalda.

Hösten kom. 4 författarframträdanden på lika många bibliotek. Min lilla reseskrivmaskin som jag köpte som nioåring fick följa med. Ibland liten publik ibland stor. Applåder och mer signeringar. Författarbesök i fin liten bokhandel på Österlen. Inbjuden till bokcirkel där alla läst min roman.

10 december. Nobelfest och jag får ett mail från Sveriges författarfond; jag har beviljats ettårigt arbetsstipendium.

Är detta verkligen mitt år? Mitt och debutromanens år? Drygt 6 månader har passerat och jag försöker växa in i rollen som författare.

2020 är inte riktigt ett blankt ark. Den 8 februari är jag inbjuden till SmåLit, Smålands litteraturfestival i Jönköping, och arbetet med nya manuset går väldigt sakta men ändå framåt. Kanske kommer romanen om Solveig ut 2020, annars får hon vänta till 2021. Hon har nog mer tålamod än vad jag har.

Om någon dag kan jag säga: "Förra året debuterade jag som författare." Saker läggs till historien. Ord lägger sig att vila. Nya drömmar väcks till liv. 2020 är snart här och jag kallar mig författare.

Gott så.

Gott Nytt År, vi ses i en roman i framtiden!

Arbetsstipendium

Tidigare i höstas ansökte jag om arbetsstipendium ur Sveriges författarfond. Med tanke på att ca 15% av ansökningarna brukar beviljas så var jag minst sagt milt optimistisk inför beslutet. Den 10 december kom så beskedet och jag kunde förvånat konstatera att jag i år är en av 190 författare, översättare och illustratörer som fått ett stipendium av sammanlagt 1040 ansökningar. Och i vilket fint sällskap, titta bara:

Sveriges författarfond (jag finns på sidan 3)

Ett fint bokslut för 2019 som inneburit så många höjdpunkter för mig som debutförfattare. Nu fortsätter arbetet med manuset som jag hoppas blir min tredje roman. Jag har i skrivande stund 33 kapitel kvar av sammanlagt 35 så det är en lång sträcka jag har framför mig.

Det stramas åt

Ja, det börjar stramas åt. Berättelsemässigt i alla fall.

Jag har halkat än åt det ena hållet och än åt det andra i sökandet efter fröet till nya romanen. Jag vet vad den ska handla om, jag vet vad huvudpersonen heter och jag har en titel. Jag tror jag vet hur jag vill berätta historien. Och ändå saknas något.

Jag skrev ett synopsis (en sammanfattning av romanen på några sidor) i måndags och många frågor jag haft kändes med ens inte så oöverstigliga. Under veckan har jag gått och funderat över romanens struktur, hur kapitlen ska ordnas, över kronologin och hur romantiskt slutet egentligen kan vara utan att bli kladdigt.

Med vinden vinande runt skrivrummet kom jag nu ikväll på hur en del spörsmål kan lösas. Tankarna stramas åt. Jag har redan börjat skriva på manuset men vet att jag kommer att få skriva om alltsammans flera gånger innan jag hittar rätt väg in. Men jag har hittat vägen, eller kanske är det just nu bara en liten vindlande stig mellan höstkala björkar, och det är bara att börja vandra den långa och mödosamma vägen mot målet.

Det stramas åt och lösa trådar rullas upp kring orden.

Att det ska vara så svårt

Att börja på det nya manuset är svårare än jag vill erkänna för mig själv. Jag intalar mig att jag behöver tid för att tänka och planera. Att viktiga beslut inte ska stressas fram. Att allt har sin tid.

Men jag behöver något att arbeta med!

Det går inte att lura mig själv med att skriva någonting annat, en novell kanske, det är inte samma sak som att ta steget in i en helt ny romanvärld där jag förmodligen kommer att tillbringa kanske ett år eller mer. Jag vill kliva in i den världen nu och utforska varenda skrymsle och vrå. Jag behöver, och längtar efter, att tillbringa tid med mina nya romankaraktärer, människor som blir mina vänner och som finns i mina tankar och drömmar för resten av mitt liv.

Jag suckar där jag sitter i skrivrummet. Funderar och väger för och nackdelar mot varandra. Och innerst inne vet jag att det inte går att skynda på ett så stort beslut som ett nytt manus innebär.

Men ändå, att det ska vara så svårt!

Rädslan att börja

Sedan jag skickade in mitt senaste färdiga manus till förlaget har jag känt mig vilsen och ensam. Tankarna på det nya manuset börjar långsamt samla sig kring en allt tydligare idé men än är vägen dit lång. Och utan något manus att skriva på så känner jag mig just lite vilsen och ensam.

Tankarna börjar alltmer koncentrera sig kring det jag tror blir romanens kärna. Än så länge diffust och ordlöst. Jag har tvekat mellan det gamla manuset med Clara som aldrig blivit färdigt och en ny idé som jag funderat över i några år. Och fast jag var så övertygad om att det var Claras tur är jag inte längre lika säker.

Än har jag inte öppnat ett nytt tomt dokument och det dröjer nog ett tag till, men jag vet samtidigt att jag inte kan hålla mig hur länge som helst innan jag måste börja skriva. Och till dess måste jag ha bestämt mig vilken av idéerna jag ska leva tillsammans med ett bra tag framöver.

Och så var Bokmässan över...

En intensiv Bokmässa är över för i år, men kommer ju tillbaka lika punktligt som årets andra högtider. I skrivrummet råder lugn kväll med enstaka vattendropp mot fönsterblecket och svaga ljud från nedanvåningen.

Ja, mässan är över för i år. Väl hemkommen fortsatte jag arbetet med Solveig och tidigare än jag trott, och önskat, så blev jag klar med manuset. Nu kom det inte som en överraskning, jag har mest suttit och småpetat och vidgat texten på somliga ställen och flyttat om små saker, men det lämnade mig med en känsla av saknad. Igen. Det här med att lämna ett manus för att börja på något nytt är både spännande och otäckt.

Så många val som kan gå fel. Ska jag välja den ena eller den andra idén jag burit på? Ta upp ett gammalt manus eller börja på något nytt? Clara eller... han som ännu inte fått något namn? Dåtid eller nutid?

Jag försöker lugna mig och kanske till och med tillåta mig en tid av eftertänksamhet och tacksamhet över att texten är inlämnad till förlaget innan jag börjar på något nytt. Men det går sådär.

Nu trängs orden där inne och längtar ut. Vill lära känna Clara och tiden hon lever i, hennes drömmar och hennes livsval. Hon ångrar så mycket i sitt liv och jag hoppas jag kan ge henne lite ro till sist. Jag vill också lära känna han som ännu inte fått något namn. En ensam stackare som söker mening och mål. Tror jag? Eller är han faktiskt starkare än vad han ger sken av? Och ett hus med hemligheter och ett parti schack.

Så mycket att överväga innan det första ordet skrivs.

14 timmar till Bokmässan

Hur kommer det att kännas? Att för första gången gå genom Bokmässans portar och i en förlagsmonter se min egen debutroman?

Kommer någon att köpa den? Vill någon ha den signerad? Kommer jag att försvinna bland alla andra författare som också vill synas?

Men det handlar ju om så mycket mer än att synas. Det handlar om åratal av skrivande innan jag kom hit. Många och långa skrivpass, ibland med en katt i knäet, och alltid med Tvivlet hängande över mig. Refuseringar. Ratade idéer. Nya idéer. Hopp. Förtvivlan. Ord, ord, ord.

Men nu är vi här - jag, Daniel och Nicholas, och vi hoppas att vi får visa er vårt november, en månad som faktiskt har trettioen dagar!

2 dagar och 16 timmar till Bokmässan

Nedräkningen är snart över och i övermorgon tar jag tåget upp till Göteborg där jag bodde på 1990-talet. Jag kan redan nu höra sorlet och känna doften från tusentals böcker inne i den gigantiska mässhallen. Och i år är en av alla dessa böcker på Bokmässan min debutroman!

Idag har jag fortsatt att arbeta med nästa manus och hunnit med att läsa två kapitel och omarbeta ett av dem. Det är alltid lite vanskligt att ge mig in i en text som redan känns färdig, jag är alltid rädd att jag skriver mig bort från det som redan är perfekt. Det är en hårfin gräns mellan det som är bra, det som kan bli bättre och det som blir sämre av en omarbetning.

Igår var en speciell dag i manuset, men jag tror inte att jag ska berätta för mycket om det innan boken är klar. Men september är en månad som betyder mycket för mig som person men också en månad då allting ställs på sin spets för Solveig i min roman. September 1943 känns så nära just nu, som om Solveig och jag delar samma klara höstluft och låter flyttfåglarnas rop locka våra tankar långt bort.

9 dagar till Bokmässan

Det börjar kännas smått overkligt att jag om nio dagar befinner mig på Bokmässan tillsammans med min debutroman. Men idag är det måndag vilket innebär skrivdag och jag har kommit tre kapitel framåt i min genomläsning och skrivit två sidor. Ett bra dagspass!

Det är en speciell känsla att kliva in i en text som jag inte arbetat med under ett år. På samma gång som allting, varje ord, känns bekant framstår hela texten mig främmande. Men det är en fantastisk upplevelse att hitta fram igen, när orden liksom viker sig åt sidan likt en ridå och låter mig kliva in bakom meningarna och se hur scenen är uppbyggd.

Idag har jag plockat många blommor tillsammans med Solveig och Erik. Jag tror att vi alla tre kan enas om att gulmåra är en av våra absoluta favoriter bland ängens sommarblommor. Med en doft av svunnen barndom och smultron är den svårslagbar som minnesnyckel.

Lutad mot en ladugårdsvägg

Idag satte jag mig direkt på morgonen och började läsa manuset med Solveig som vilat en lång tid nu. Tvivlet var som bortblåst och efter två lästa kapitel satte jag mig vid datorn och började skriva en fortsättning på kapitel två. Det har under dagens lopp hunnit växa till två sidor och för mig är det ett bra dagsverke.

Jag och Solveig har hållit oss vakna en vårnatt och tog en promenad bortåt vägen. Vid en lada ställde vi oss mot väggen och drömde oss bort. Till en plats långt bort från åkerfält, grusvägar och havregrynsgröt. Solveig visade mig ett minne från ett av hennes besök i Stockholm och det har jag nu skrivit om.

Det känns ingenting annat än fantastiskt att äntligen få börja skriva igen. Att se orden växa fram, att känna tangenterna under fingrarna, att vända mig inåt och gräva i det allra djupaste skrymsle för att hitta rätt formulering.

Att få jobba som författare!

Solveig och Solveig

September är här, min favoritmånad sedan barndomen. En månad då sommarens tempo så sakteliga blir allt långsammare och färger, dofter och ljus förändras och fördjupas. En tid för förändring.

Idag har jag städat skrivrummet på allsköns papper som samlats i osorterade högar under sommaren. Kontrakt, blanketter från Skatteverket och Författarcentrum, lösa anteckningar, manussidor, påbörjade dikter, telefonnummer och lästa brev. Jag städar ut skrivrummet för att i morgon ha en ren grund för läsningen av manuset om Solveig.

Jag har skrivit mycket om Solveig här på bloggen. Ett manus som jag påbörjade innan jag fick beskedet att November har trettioen dagar skulle bli utgivet. Solveig har fått vila, jag har många gånger tänkt börja igen, plockat fram manuset för att läsa och fundera över texten. Senast nu i sommar började jag läsa om manuset men fastnade när jag tyckte att alltsammans var dåligt. Men nu är skrivrummet förberett, papper undanstädade och skrivborden avtorkade. Manuset ligger så stilla och vilar, väntar på mig i morgon bitti när jag kommer upp med en kopp te och säkerligen en av katterna som sällskap - kanske rentav Solveig, vår kattmadam som fyllde 18 år i somras.

Och Tvivlet har för tillfället flyttat in någon annanstans.

28 dagar till Bokmässan

Idag har jag skickat in min första ansökan till Sveriges författarfond. Har jag tur får jag ett arbetsstipendium, men med tanke på att jag är debutant och att ca 15-20% av ansökningarna beviljas så är jag milt uttryckt försiktigt optimistisk.

Hjärnan bryr sig dock inte om mitt dåliga självförtroende så igår kom den på flera bra uppslag inför kommande romaner. Det är så lustigt hur idéerna dyker upp när jag minst anar det och från håll som kan vara både väntade och oväntade. Igår satt jag i trädgården med alla våra tre katter i den sista kvällssolen och lät tankarna vandra. En liten fundering från tidigare under dagen utvecklade sig till en större idé som jag tror att en roman kan spinna sig större av. En idé som i sig själv är en hel berättelse med oändliga valmöjligheter för karaktärerna...

34 dagar till Bokmässan

I år är första gången som jag åker till Bokmässan i Göteborg med en egen roman som sällskap. Redan nu börjar förberedelserna och vill ni träffa mig när jag signerar i Thorén & Lindskogs monter eller när jag samtalar om November har trettioen dagar på Biblioteks- och berättarscenen tillsammans med Lotta Lundberg och min förläggare Jörn Lindskog så kommer tider och platser här:

Magnus Cadier på Bokmässan

In till skrivrummet tränger ljudet från landsvägens förbipasserande bilar. Traktorer dundrar förbi med tunga sädeslass och en ensam skördetröska tuggar sig fram ute på fältet. Ljud som hör min vardag till. Snart byts landets välbekanta liv mot Göteborgs spårvagnar, Vallgravens mörka vatten, Majornas backar och Bokmässans sorl.

Men dit är det än så länge 34 dagar kvar.

2 författare på ICA i Borrby

De senaste dagarna har jag fått ett fint omdöme på Instagram, en bokning till ett författarsamtal i en bokhandel och ett tjusigt brev skrivet på skrivmaskin.

Jag blir lika glad, överraskad och förlägen varje gång någon talar om att de läst min roman och att de tycker om den. (Ingen har sagt att de inte tycker om den; av hänsyn till mina nerver eller för att de talar sanning vet jag inte.) Senast en mycket fin läsning av en nyfunnen skrivarvän ute i den virtuella världen, en värld som också visade sig vara högst ickevirtuell när ett brev väntade i brevlådan igår, skrivet på tunt japanskt papper och med ett helt underbart kursivt typsnitt på skrivmaskin. 3 sidor!

Brev.

Bara ordet är fyllt av förhoppningar, vänskap, hemligheter, delade tankar, drömmar och filosofiska reflektioner. Att skriva brev är att blicka inåt samtidigt som brevet kan sparas i en byrålåda för framtiden och där avslöja sina hemligheter. Att skriva på skrivmaskin innebär dessutom att varje ord måste formuleras i tanken innan fingret trycker ned tangenterna, ja varje mening och nästföljande måste noga planeras för att undvika meningar som målar in sig själva i hopplöst oläsliga hörn. Att sedan frankera sitt brev och dagen därpå lägga det på lådan och veta att någon man tycker om snart kommer hem och upptäcker detta brev i sin brevlåda. Det om något är en av livets höjdpunkter, kanske bara överträffad av att själv få ett brev.

Och igår blev jag inbjuden till en bokhandel igen, på mycket nära håll denna gång. Så ni som bor i närheten av Borrby håll ögonen öppna.

Och på tal om Borrby. Idag stod jag bakom en gigant inom litteraturvärlden, jag var bokstavligen två huvuden kortare än denna långbenta och kavajförsedda författare. I kön på Klockarboden i Borrby och jag hade sådan lust att knacka honom i ryggen och säga: jag är också en författare. Men jag lät bli.

Kanske nästa gång. Om inte han knackar mig i ryggen först...

Stillastående storm

Ute blåser det rejält, kanske inte stormbyar, men tillräckligt för att trädens risslande ständigt påminner mig om dess rörelse. Varje litet löv kastas hit och dit av vinden, varje gren böjer sig knakande från sida till sida, stammen står stadigt men får spjärna emot med sina rötter. Det blåser så taket visslar, men i mitt huvud är det stiltje.

Jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag vill inget hellre än att skriva och ändå blir det ingenting. Jag satte brevpapper i skrivmaskinen i eftermiddags och skrev i alla fall ett brev. Jag har svarat på några mail och nu sitter jag här med bloggen och försöker nästan krampaktigt att få några ord ur mig som inte ska kännas krystade.

Samtidigt som orden tycks ha fastnat någonstans så lever fantasin en frodig och högst inspirerande tillvaro på egen hand. Bara jag ser ut genom skrivrummets fönster klickar någonting inne i den där kroppsdelen som verkar besitta skrivandets konst och fantasin börjar röra på sig. Just nu är det en skördetröska som långsamt tar sig fram genom veteåkerns gulnade fält i ett stort dammoln som triggar igång barndomens minnesbilder. Saft i diskad sirapsflaska. Kvällen som blir alltmer kylig och fuktig när solen försvinner bakom skogens mörka trädtoppar. Det kliande dammet. Oljudet från tröskans motor och de vinande remmarna. Sädeskornen kärva och lite vassa i handflatan.

Och när jag lyfter blicken ut genom fönstret och ser skördetröskan försvinna i ett moln av damm inser jag att vinden mojnat. Måtte nu rörelsen flytta in i mitt inre och röra om bland mina ord så de börjar hitta ut igen.

50 dagar till Bokmässan

Så börjar någon slags nedräkning inför årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Många gånger har jag besökt denna underbara plats men det blir första gången som publicerad författare. Så mycket längtan, drömmar, avundsjuka (jo då) och frustration jag burit omkring på mässans golv mellan förlagsmontrar och scener genom åren. Äntligen är det min och Daniels tur att uppleva mässan från andra sidan!

Jag har en programpunkt på biblioteks och berättarscenen på lördagen och kommer att finnas på plats alla mässans fyra dagar för signering och pratstunder. Och på måndagen efter mässan har jag mitt allra första författarframträdande på ett bibliotek, men dit är det ju faktiskt 54 dagar om jag räknar rätt.

I fredags gjorde jag mitt första framträdande i en bokhandel. Inför en fullsatt Gamla stans bokhandel i Stockholm samtalade jag med Casia Bromberg om min roman November har trettioen dagar. Jag delade stunden med Fredrik Apollo Asplund och Yolanda Aurora Ramirez Bohm och vi tre bildade en Stolt författarsalong.

Idag fick jag också en idé till nästnästa roman. Ett litet korn som kan växa till något större och bilda bakgrunden till historien. Mer än så vill jag inte berätta, men jag tror en cykel kommer att ha en viktig roll. Eller en spårvagn... Och ett plåster.

Regnet har dragit förbi och skrivrummet är tyst. Det är något med regn mot ett plåttak som får mig att söka efter barndom och det förflutna. Smaken av regn. Doften av regn mot sommarvarm asfalt. Regnvåta kläder som klibbar mot kroppen. En regnbåge över skogen på andra sidan åkerfälten. En friskhet i sommarvärmen. En fristad.

En fristad för själen.

Juli har 31 dagar

I går skrev jag om Tvivlet på nästkommande manus. I dag kom nya tankar på nästnästa manus...

Tvära kast. Men det är ofta så för mig. Och tankarna på skrivandet finns hela tiden oavsett hur jag mår eller var jag befinner mig i skrivprocessen. Nästa manus handlar om Solveig och jag har skrivit ganska mycket om henne och om vår resa. Vi är nästan framme vid målet men både Solveig och jag vågar inte riktigt släppa taget och ge oss hän till resten av vår berättelse. Nästnästa manus handlar om Clara och idag när jag läste en roman på tåget så började tankarna på Clara vakna igen. Och det är nu det blir svårt för författaren i mig. Att strunta i Tvivlet och fortsätta med Solveig, eller ta mig an det påbörjade manuset med Clara som plötsligt framstår som briljant...

I kväll har jag läst högt ur November har trettioen dagar inför uppläsningen på fredag i Gamla stans bokhandel. Att läsa högt ur min egen roman är en märklig upplevelse; jag känner igen vartenda ord samtidigt som texten är mig totalt främmande. I och med att manuset blev tryckt till en bok hände något. Det är fortfarande mina ord men i en skepnad som jag inte riktigt känner igen.

I dag är det den 31 juli, men i morgon är det en annan dag.

Semesterjobb

På fredag har jag semester, för att kunna jobba...

Livet som debutant innebär inte (ännu) ekonomiskt oberoende. Många semesterdagar har i år gått till författarlivet och på fredag är det dags igen. I Gamla stans bokhandel i Stockholm ska jag delta i Stolt litterär salong tillsammans med 2 andra författare. Samtal, uppläsning och signering. Senaste veckan har jag läst deras böcker; en självbiografi av Fredrik Apollo Asplund och dikter av Yolanda Bohm.

Har också försökt läsa mitt pågående manus men kunde inte förmå mig att fortsätta. Jag har skrivit om Tvivlet förut, och just nu tycks jag inte undkomma det. Jag vet att självförtroendet kommer tillbaka och får helt enkelt ge mig till tåls. Min själ skriker efter orden och i väntan på mitt eget skrivande läser jag andras ord. Om ni inte läst "Fallers stora kärlek" av Thommie Bayer så kan jag varmt rekommendera den, dessutom utgiven på mitt förlag! Fick tipset av fantastiska Laholms bokhandel som jag besökte för några veckor sedan.

Nu väntar jag på regnet som skall dra in över Skåne i kväll. Sommarregn mot plåttak kan väcka den mest svårväckta skrivlust och jaga Tvivlet på flykten!

Tårar

En blåsig och varm sommardag utanför skrivrummet. Juni  har övergått till juli och halva året är till ända. Romanen jag började skriva för fyra år sedan har omvandlats från ett manuskript i A4-format till en vacker inbunden roman. Snart två månader har passerat sedan releasefesten och den allra första recensionen.

Härom veckan kom en ny recension på bloggen Boktugg. Den fick mig att gråta.

Härom dagen mötte jag en god vän som läst min roman. Den hade fått henne att gråta.

Recensionen kan du läsa här:
https://www.boktugg.se/2019/06/20/bokrecension-november-har-trettioen-dagar-av-magnus-cadier/

Och min roman kan du köpa i närmaste bokhandel eller låna på ditt bibliotek.

Om du också gråter kan jag däremot inte lova.

Sommarhälsning från skrivrummet

Nu är sannerligen sommaren här och jag har redan börjat varva ner efter en intensiv tid som debuterande författare. Även om jag ser många, långa sommardagar framför mig i ett lugnare tempo än annars så börjar samtidigt skrivlusten att vakna igen. Manuset med Solveig som vilat i nästan ett år skall läsas och sedan vet jag förhoppningsvis vad som skall göras.

Nybliven medlem i Författarcentrum har jag också hunnit med att bli. Du kan läsa min presentation här:

https://ff.forfattarcentrum.se/forfattare/4386/Magnus_Cadier

Skön sommar önskar jag och Daniel!

Maj har trettioen dagar

Maj har verkligen trettioen dagar och månaden har inneburit mycket. Debutromanens utgivning. Releasefest. Litteraturfestival. Recensioner. Och nu också läsarreaktioner, kanske det roligaste av allt.

En läsare som köpte November har trettioen dagar på releasefesten skriver så här om sin läsupplevelse:

"Att inleda med citat av Diktonius och Boye är att vågat sikta mot skyarna. Det är även ett utmärkt instrument för att sätta tonen, rytmen och andningen till en fin text om saknaden av en svunnen kärlek. En bok som fått mig att navigera och känna igen känslor och erfarenheter om än i en främmande kropp. Magnus Cadiers roman "November har trettioen dagar" utgiven av Thorén & Lindskog är ett lysande exempel på en mogen debut som visar en klar framtid för fler läsvärda alster av denna tydliga talang."

Tack Daniel Fyffe!

På andra sidan utgivningen

Så har snart två veckor passerat sedan min debutroman lämnade tryckeriet. Två veckor med många intryck. Så här på andra sidan utgivningen ser mycket ut som innan, men somligt är sig inte riktigt likt.

Att signera min bok till exempel. En upplyftande erfarenhet, men också lite jantelag över det hela. Ska jag verkligen komma här och tro att jag är någon, en Författare som skrivit en Debutroman.

Och de allra första läsarkommentarerna börjar komma, även om de flesta säger att de väntar med att läsa November har trettioen dagar till en lugn och skön dag när de kan ägna sig åt boken utan att bli störda. Det känns fint tycker jag. Men om alla dröjer för länge och sedan inte säger något, vad ska jag tro då?

Två recensioner och tydligen en tredje på gång. Boken upplagd i instagramposter och andra sociala medier. Härom dagen såg jag min bok bland nyheterna på Akademibokhandeln. Boken börjar leva sitt eget liv, läsare och recensenter tycker och tolkar.

Blomsterbuketterna från releasefesten är överblommade sånär som på några enstaka som jag samlat i en ny vas. Chokladen är uppäten... Bubblet räcker några veckor till. Gratulationskorten ligger i en smärre driva på ett bord i skrivrummet.

Skrivrummet ja. Det är som om själva skrivrummet ändrat karaktär och nu kräver något annat av mig. Något större än innan. En uppföljare till debutromanen. Den fruktade Bok nummer två! Ännu kan jag lugna mig med att debutromanen är nyfödd och sprattlande. Men snart måste jag börja fundera på nästa bok. Duger den? Räcker den till? Vad tycker mitt förlag?

En ny rädsla som inte fanns här förut. Innan utgivningen var allt ett oskrivet blad som jag vågade fylla med vilka ord jag än ville. Nu tvekar jag. Rädd att misslyckas, rädd att gå åt fel håll och inte hitta tillbaka.

Kanske är det helt enkelt dags att börja skriva igen, utan att se framåt eller bakåt?

Att skriva nu.

Veckan med stort V

Söndag förmiddag i Karlskrona. Tre dagar tillbringade på Bok & Hav, Karlskronas internationella litteraturfestival. Snart bär det av hemåt och i bagaget har jag många upplevelser med mig. Och inte bara härifrån, hela veckan har ju inneburit min rivstart som författare och debutant.

I måndags hade jag inte ens hållit i min debutroman fysiskt. I tisdags skickade tryckeriet boken. I onsdags morse kunde jag läsa den första recensionen, fortfarande innan boken hunnit komma. Men några timmar senare anlände de bruna pappkartongerna innehållande min bok, och att försiktigt sprätta upp tejpen, vika upp kartongen och se November har trettioen dagar ligga där var starkt. På kvällen kom 70 gäster till releasefesten. Kön ringlade sig lång till signeringsbordet och korkarna small i taket. En god vän tolkade min text med sin röst och sin sång, ett möte mellan toner och text som kort och gott var magisk.

Hem och packa för att på torsdagen ta tåget till Karlskrona. Här har jag nu hunnit med att prata om Tove Janssons författarskap under ledning av Pekka Heino, läst ur min roman i det vackra biblioteket på Kungliga örlogsmannasällskapet, talat om debuterandet tillsammans med en annan debutant och avslutat helgen med att läsa ett stycke på den litterära soarén på Konserthusteatern.

Många tankar på den nya identiteten som författare. Att bli betraktad och sedd ur ett annat ljus, fast jag fortfarande är Magnus. Och ändå någon annan, eller en annan del av mig själv. Den där delen som velat komma ut så länge, som velat visa världen vad jag kan och som vill att mina ord ska nå in i människors djupaste vrå.

Nu hoppas jag att det kommer en ny tid av skrivande. Att jag hittar fram till det som legat undanstoppat så länge. Att mina ord inte tröttnat på att inte användas av mig. Jag hoppas kunna slutföra arbetet med Solveig, mitt manus som legat och vilat sedan snart ett år. Jag är rädd för att börja läsa texten, rädd för att mina ord inte räckt till, rädd för Det Stora Tvivlet.

Men just nu skiner solen, på mig och på Daniel och Nicholas!

Om två dagar...

Ja, om två dagar är dagen inne för releasefesten för min debutroman. En helt vanlig onsdag i maj innebär början på något nytt för mig och mitt skrivande.

Jag känner mig som ett barn som väntar på julafton och snart orkar jag inte med mer förväntan inför det stora som snart sker. Jag förbereder uppläsningen, räknar anmälda till releasen, provar nyinköpt penna för signeringen och vädrar smokingen. Små förberedelser som lugnar mig för stunden.

Utanför skrivrummets fönster betar tre hästar på ängen på andra sidan landsvägen. Ljudet av en ensam bil som passerar österut. Körsbärsträden är insvepta i gräddvita moln och vinden tycks ha mojnat. Vardagliga ting som bryr sig mycket litet om min romans födelse.

Så här sitter jag nu, sista söndagen i  mitt liv innan jag är en publicerad författare. Boken börjar leva sitt eget liv om några dagar och jag måste på något vis släppa taget om upplevelsen och lämna över den till läsaren som kommer att tolka berättelsen på sitt alldeles eget vis. Och jag tror att jag är redo att släppa taget.

Ja, jag är redo!

Resans början

Här tar resan och romanen sin början. Här står Daniel och väntar på tåget till Stockholm och den lånade lägenheten. Här börjar November har trettioen dagar.

I skrivande stund har manuset till debutromanen ännu inte hunnit gå till tryck. Daniel och jag väntar båda två på tåget som ska stanna vid perrongen och ta oss med. Och att vänta är det enda vi kan göra.

Under tiden som vi väntar försöker jag att läsa. Försöker förbereda mig inför litteraturfestivalen Bok och Hav som jag om bara två veckor skall delta i. Jag försöker komma på en bra idé till en krönika jag blivit ombedd att skriva. Jag försöker planera nästa manus (och kommer fram till att jag nog inte kommit fram till någonting alls). Jag försöker ha is i magen istället för fjärilar.

Det går sådär.

För drygt ett år sedan gick jag fortfarande och väntade på besked från förlagen jag skickat manuset till. Gick och väntade på ett ja istället för alla refuseringar. Och en dag kom det ju, det där JA:et som förlöste så mycket. Och nu går jag här igen och väntar, fast med skillnaden att jag den här gången vet att det när som helst kommer ett ja, ett besked att boken gått till tryck och pressarna börjat rulla.

Vi väntar väl en stund till. Tåget måste ju komma någon gång.

Vem är Daniel?

Tiden går ibland fortare än jag själv förstår, och det är nu fyra år sedan jag började skriva på berättelsen om Daniel som om bara några veckor lämnar tryckpressen i Falun och föds som min debutroman November har trettioen dagar utgiven av Bokförlaget Thorén & Lindskog.

Så till er som hittat hit nyligen kommer här en liten presentation av Daniel och romanen:

För att komma bort från sin hemstad och för att vila upp sig efter en depression lånar Daniel en ungdomsväns lägenhet i Stockholm i november, en skenbart lugn månad. Daniel har blivit lovad en separatutställning i hemstaden Sala och månaden i Stockholm ska ge honom de foton han så väl behöver till utställningen. Det är bara genom kameralinsen som Daniel vågar betrakta sin omvärld, och när grannen Nicholas börjar tränga sig på med sårpetande frågor börjar Daniels tillvaro vackla. Gamla minnen flyter upp till ytan och blandas med nya intryck. Och vem är egentligen Nicholas? Med sina blåmärken på halsen, en hårdhänt älskare och en märklig förmåga att ställa Daniel mot väggen är han också en gåta, en pusselbit som saknar sin plats. Något hos Nicholas påminner Daniel om ungdomsåren och en händelse han inte klarar av att bearbeta. Men trots Nicholas irriterande närvaro börjar något gro långt inne i Daniel, något som aldrig fått utrymme att leva tidigare.

Romanen finns att förhandsbeställa i de flesta bokhandlar, fysiska som virtuella, och många bibliotek har redan beställt den om du hellre vill låna, t.ex. Stockholms, Halmstads, Norrköpings, Malmös och Ystads stadsbibliotek.

Ettårsjubileum

För exakt ett år sedan fick jag ett mail jag väntat på i många år. Ett ja från en bokförläggare som ville ge ut mitt manus. Nu har ett år passerat och om bara någon dag skickas slutsättningen av manuset till tryckeriet. Jag har en flaska champagne i kylen som väntar på dagen jag håller min debutroman i händerna; då smäller korken och om jag eller skumpan bubblar mest det vete gudarna...

Och samtidigt som jag inväntar den färdiga boken fick jag idag en så stark känsla inför nästa manus jag planerar att skriva. Det om Clara om någon av er minns. Detaljer jag först tänkt utesluta för att få historien att bli skrivbar klev idag in i mitt medvetande av en slump och jag insåg att jag inte kan bortse från dessa detaljer. Jag har tänkt på den här historien i säkert fem år och ju mer jag tänker på den desto klarare framträder berättelsen och hur den ska gestaltas. Den kommer att bli mörk, någon måste dö, ett liv levt i lögn och en skuld som ingen är skyldig till. Men dit är vägen ännu lång, snårig och förrädisk.

Men jag har börjat att vandra...

Daniels värld

Vinden som ven kring fönsterkupans röda plåttak har mojnat, elementet knäpper fram dammiga sekunder. Kvällen drar sig tätare kring huset, skrivrummet tycks leva i en egen tid bortom vardagens lagar och regler. Här föds idéer.

Här gror fröet till berättelsen om Clara. Här har Daniel levt sina trettioen dagar i november. Här slog Solveig sin sista kullerbytta 1943. Här är nattens mörker mjukt och morgondagen löftesrik.

Snart är det dags för Daniel att stå på egna ben ute i världen och jag hoppas att uppväxten här i skrivrummet gjort honom stark och modig. Jag kommer alltid bära Daniel nära mitt hjärta och det kommer alltid vara vi två som debuterade tillsammans - författaren och huvudpersonen.

I morgon är det aprils första dag och månaden för utgivningen av min debutroman är inne. I skrivrummet märks ingenting av detta, här är omvärlden långt borta. Här föds idéer. Här öppnar snart Daniel dörren och kliver ut. Och först då möts våra världar för första gången - din och min värld blir Daniels värld.

Denna väntan...

Om bara några veckor kommer min debutroman från tryckeriet i Falun. Jag har nog aldrig varit så otålig som nu, samtidigt som jag önskar att tiden ska gå bara lite långsammare. Egentligen vet jag inte riktigt varför, kanske är jag rädd för livet efter Debuten, rädd för alla synpunkter på boken, rädd för att inte längre äga berättelsen. Och samtidigt är det ju bara det jag vill, att boken ska resa på egen hand ut i världen.

Allt mitt fokus de senaste månaderna har legat på arbetet med Debuten. Tankar på nästa manus har legat långt borta men igår satte jag mig och skrev en stund. Äntligen. Känslan av att gå in i något, att låta mig föras bort av berättelsen, att förlora mig i någon annans livsöde. Och ändå var det bara anteckningar och idéer jag klottrade ned, inte något "riktigt" skrivande men ändå så viktigt för att berättelsen skall börja leva.

Berättelsen vacklar, det erkänner jag, och jag tvekar mellan två sinsemellan väldigt olika förlopp. Berättarrösten är inte hos mig ännu men jag ser redan berättelsen framför mig. Har du läst Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken"? Det är något i den romanen som lockar mig, något i stämningen, atmosfären, tonen som jag inte kommer förbi men hoppas hitta fram till.

Jag har nämnt henne förut. Clara. Det är hennes berättelse jag måste hitta fram till. Clara med sitt svarta hår och ett skratt som överraskar. Mer kan jag nog inte berätta just nu.

Men först Daniel. Vi väntar och räknar dagarna. Vill och inte vill.

Vill!

Trots allt bara en onsdag

Hur det nu gått till förstår jag inte riktigt, men om drygt en månad kommer min debutroman att skickas ut till de bibliotek som beställt den och distribueras till boklådor runtom i landet.

Hur gick detta till?

På väg till jobbet idag blev jag igenkänd av en medpassagerare på tåget som läst om mig i en av tidningarna som intervjuat mig de senaste veckorna. En journalist från en större svensk tidning började följa mitt instagramkonto idag. Mitt ansikte stirrar på mig från fler håll än vad jag är van vid.

Och här sitter jag i mitt skrivrum och läser korrektur och gräver mig ned i texten i jakt på märkliga avstavningar och stavfel.

Två världar som på något sätt skall samsas om utrymmet inom mig.

Och jag förmår helt enkelt inte skriva mer än så just nu.

Ett besök bland skuggor

I två dagar har jag varit i Göteborg, min hemstad mellan 1992 till 2000, och vandrat mellan skuggor från förr. På tåget upp började jag läsa Musselstranden av Marie Hermansson, en passande värld att kliva in i. I morse, till hotellets fullkomligt vidriga kaffe, läste jag klart boken som hållit mig trollbunden i ett dygn

Jag har besökt Göteborg ganska många gånger sedan jag flyttade därifrån, men just det här besöket gav mig fler svar än jag hade frågor. Och kanske vet jag inte ens vad jag ville veta...

Något jag funderade mycket över var det märkliga i att promenera omkring i en känd miljö där allting samtidigt kändes främmande. Jag besökte två ställen jag bodde på och försökte leta i minnet efter exakt vilka fönster som tillhörde lägenheterna jag bodde i, men lyckades bara nästan nå fram. Och det var mer skrämmande än jag trodde. Jag gick hela tiden i skuggan av mig själv, försökte nå fram och lägga handen på min egen axel men jag slank hela tiden undan för mig själv.

Att besöka det förflutna. Att låta nutid möta dåtid. Att söka det som försvunnit för länge sedan. Att gå vilse i det välkända.

Och mitt i ett steg kom svaret på en fråga jag knappt vågat formulera - varför och hur skall jag närma mig nästa nya manus? Mitt i ett steg bara låg svaret framför mig på trottoaren.

Jag kunde se mig själv i dåtid försvinna bort och jag skyndade inte på stegen, lät min ryggtavla försvinna in bland skuggorna.

Jag vet vad jag ska skriva, och jag vet varför.

Ord trots allt

Att skriva.

Det roligaste och svåraste jag vet. Orden tycks finnas överallt och ingen tanke är så långt bort att den inte kan hitta tillbaka till texten jag skriver.

Och ändå.

Ändå är det här bara årets andra inlägg på bloggen. En blogg som är fylld med ord och född ur mitt hjärtas lust och längtan att bli läst.

Men jag har inte varit sysslolös. Mitt förlag och jag har gått igenom manuset till min debutroman två gånger och om jag minns rätt var det 300 kommentarer i första omgången. Nu har jag fått tillbaka manuset efter den första sättningen och har läst texten igen och strukit blankrader och hittat tre stavfel. Efter nästa sättning tror jag det är dags för korrekturläsningen och sedan är det inte något kvar för mig att göra med manuset.

Dags att släppa taget och blicka framåt.

Blicka framåt mot våren då min debutroman lämnar tryckeriet i Falun och jag håller den i min hand.

I torsdags åkte jag upp till Göteborgs stadsbibliotek och pratade om romanen på Bibliotekstjänsts förlagsdag, en dag för bibliotekarier att inspireras av säsongens utgivning. Mitt förlag, Thorén och Lindskog, tog plats bredvid stora och små bokförlag och jag fick tillfälle att läsa ett stycke ur romanen. Mitt första riktiga framträdande som författare!

Romanen finns som sagt att beställa i bokhandeln eller reservera på ett bibliotek redan nu. Jag såg häromdagen att det är 5 stycken som reserverat boken på Trelleborgs bibliotek och 3 stycken på Lunds stadsbibliotek. Trollhättan har beställt den liksom Stockholms stadsbibliotek.

Och Daniel som inte är så van att resa...

Nytt år och nya tag

Så är året här då min debutroman utkommer. Ännu återstår några månader och en hel del arbete innan jag äntligen får hålla boken i mina händer. Men nu är det på gång.

I dagarna har jag börjat att gå igenom manuset utifrån mitt bokförlags kommentarer. Det är inte några större ändringar men en hel del att fundera på. Att se texten genom mina redaktörers ögon ger nya perspektiv och får mig att se på Daniel i ett nytt ljus. Så nu skriver han inte dagbok längre, det passar helt enkelt inte hans natur.

Än så länge är jag bara på sidan 19 och det återstår över 100 sidor till att gå igenom, men arbetet är roligt och jag insåg när jag satte mig ned med texten igen att det är just arbete. Mitt nya arbete som författare. Att det dessutom är det roligaste jag vet (och svåraste) gör ju inte det hela sämre.

Just nu går jag och väntar på att min förläggare ska skicka filen med fler kommentarer så jag kan fortsätta arbeta. Under tiden roar jag mig med att tänka på våren som snart kommer. Då har boken fått sin layout och vi har läst och ändrat de sista sakerna med texten. Omslaget är ju färdigt så sedan är det dags för tryckeriet innan boken börjar distribueras till de bibliotek som köpt in den och till de bokhandlare som tagit in den i sitt sortiment. Och redan nu kan du reservera boken på flera bibliotek som redan förhandsbeställt den, t.ex. Skurup, Ystad, Helsingborg, Halmstad, Arvika, Hjärup, Norrköping, Linköping och Lund. Och går du till ditt eget lokala bibliotek så kan du alltid fråga efter boken och önska att de beställer den till dig. Och i många bokhandlar kan du redan nu beställa boken så kan du bara hämta ut den i april när den släpps.

Nu ser jag att min förläggare skickat filen, dags att börja arbeta igen!